Montana de Tauro

Montana de Tauro ligger på Gran Canaria, cirka 17 km från Puerto Rico där vi semestrar. Jag hade bestämt mig redan innan vi skulle hit att försöka springa till toppen som är 1225 m hög. Vi har varit på Gran Canaria tidigare och jag har sprungit i trakterna så jag visste att det skulle bli varmt, vara brant och att det skulle vara hundar som pajade dagen. Det blev tre av tre, visade det sig, fast mest av allt var det en kanon upplevelse!

Vårat hotell låg på fel bergsrygg så först måste jag ner för den och upp på rätt rygg, det innebar att det blev ungefär 200m extra i klättring upp och ner. För den här turen hade jag med mig ungefär 4,5 l vätska, vatten och sportdryck, lite gel och jordnötter som jag tänkte festa om med på toppen. För att slippa den värsta värmen stack jag klockan sju på morgonen, hade dock inte räknat med att det skulle vara mörkt då. Efter cirka två km och 200 höjdmeter gick solen upp och en fantastisk dag väntade!

Löpningen till Tauro var i princip bara uppför så det blev många meter som promenerades för att spara på ben och energi. Det gick över förväntan och jag kände mig pigg i benen och glad över att jag rekat så pass bra på kartor och Google earth att jag nästan tyckte att jag hittade. När väl vägen upphörde och övergick i stig blev det fantastiskt, det var jättefina stigar och ett dramatiskt landskap. Det finns massor av stigar och leder på Gran Canaria som behöver löpas. Jag upptäckte att mina beräkningar av avstånden inte stämde, jag hade räknat med 17 km till toppen men vid 19 km stod jag vid ett vägskäl och var tvungen att välja, antingen till toppen och 2 km och kanske 200 m, minst 20 minuter, eller att välja att gilla läget, vara pigg i benen och ha vatten till hela nervägen, jag valde det senare. Bra visade det sig för nu hade det börjat bli varmt och det blev ursinnigt varmt innan jag var hemma.

Nerlöpandet gick bra, underlaget var dåligt så det gick rejält sakta trots lutet. Jag träffade en spansk mtbcyklist och frågade om vägen och fick bekräftat att det var rätt stig, de brukade cykla den.

Halvvägs ner låg ett ensligt hus med ett gäng hundar som stod efter vägen, obehagligt. Jag började gå, passerade gården med den smått galne bonden som hotade med stryk, tror jag, kan inte spanska. Jag försökte resonera men han hade nog rabies. Hundarna var trots allt kopplade så jag kom förbi.

En bit senare slog jag i en sten under den snabbaste biten hittills och föll som en fura, resultatet blev skrapsår, inget allvarligt, på händerna, armarna och vänster knä.

De sista två kilometerna blev odramatiska men horribelt jobbiga eftersom jag nu skulle 200 m upp till hotellet igen, nu helt utan energi eller vatten. Efter släpandet uppför unnade jag mig en öl vid poolen innan dusch, semesterns godaste.