Varbergsloppet + dit & hem

Dags för det numera traditionella stolleprovet: cykla till Varberg, springa Varbergsloppet, cykla hem. Först till Lackarebäck där HCK-klubbkompisarna Karin och Dennis mötte upp. Som extra bonus finns där även Karins man Ronny, som kommer att köra "servicebil" med våra ryggsäckar ner till Varberg. En lika oväntad som välkommen överraskning.

Vi kommer snabbt på rull söderut i det närmast perfekta cykelvädret: knappa 20° och mulet men med enstaka solglimtar. En lätt vind ligger på från havet men är inte alltför besvärande. Efter lite inledande experimenterande med hur man egentligen bäst och effektivast cyklar på tre personer kom vi fram till att den som ligger först drar i två km och faller sedan av och lägger sig sist.

Kilometrarna blir till mil under glatt samspråk, och snart är det dags för fika på Åsa hembageri. Där blir vi sittande ett bra tag med ett stadigt fika och dessutom lite utbildning i Apples AirDrop-funktioner. Det dyker också upp ett par cyklister från Borås som är ute på en runda men vi kunde inte övertala dem att följa med till Varberg och springa...

Efter uppemot en timmes rast blir det uppsittning igen och vi rullar vidare söderut lugnt och tryggt. Väl framme i Varberg är Ronnys servicebil det första vi ser, parkerad utanför den Kinarestaurang som är Dennis huvudsakliga mål för dagen (Pekingankan!). Karin och jag rullar vidare till start- och målområdet vid fästningen och efteranmäler oss till loppet. Sedan tillbaks till restaurangen där vi byter om till löparkläder för att sedan ta en mycket lätt lunch. Där ansluter även Karins syster Anna som också ska springa loppet.

Klockan fyra är det så dags för start i Varbergsloppet. Vi hakar på Friskis och Svettis uppvärmning och jag tar dessutom en knapp kilometers löpning med några strajds tio minuter före start. Prick klockan fyra släpps elitgruppen iväg, och två minuter senare är det min tur. Som vanligt trångt första kilometern runt fästningen men det går ändå i ett hyfsat tempo. Efterhand glesnar det ut lite och jag kan hålla mitt eget tempo och försöka hitta bra ryggar att ta sikte på.

Efter torsdagens provlöpning visste jag att det inte skulle kunna gå speciellt fort utan jag försökte ligga i ungefär 4:30-tempo för att förhoppningsvis komma in under 45 minuter. I stort sett hela första halvan av banan går svagt uppför så jag var inte alltför orolig när kilometertiderna låg en bit över 4:30, jag räknade med att kunna jobba in det på andra halvan. Men minimal fartträning och åtta mil cykling satte sina spår; det gick inte mycket fortare in mot mål trots att jag överraskande blev ivrigt påhejad av Liselott vid strandpromenadens början. Klockan stannade på 45:26, vilket väl ändå får anses vara godkänt under dessa förutsättningar. Det räckte ändå till plats 16 i åldersklass 50-59, och inofficiellt plats 4 i M55 om jag räknar rätt.

Efter målgång blev det den obligatoriska bananen och kexchokladen och lite snack med löparbekanta från Solvikingarna och Lerum Friidrott, och "tack för hjälpen" till de jag fått draghjälp av. Gick sen för att heja fram Karin och Anna in i mål tillsammans med Dennis och Ronny. Anna vann syskonkampen, men Karin var inte långt efter och båda var mycket nöjda och glada efter målgång. Nu var det bara ett litet bekymmer, i år hade man skippat medaljutdelningen för de vuxna – bara barnloppet hade medaljer. Ett snack med en av arrangörerna löste det problemet, vi fick varsin av deras reservmedaljer utan präglat årtal som de hade med just för sådana som Karin och jag som är barnsligt förtjust i medaljer. Sista punkt att bocka av i Varberg är det obligatoriska besöket i glasscaféet i hamnen – belöning och energipåfyllning i ett!

Så var det dags att rulla hemåt igen, men för att få omväxling i vyerna valde vi att cykla ett snäpp längre inåt landet på returen. Lite längre och lite mer kuperat, men mycket vackrare och lite mera vindskyddat. Förutom några kilometer på den vältrafikerade 41:an var det bara så gott som helt bilfria mindre landsvägar nästan hela vägen. Vi fortsatte vår vägvinnande strategi med tvåkilometersförningar, vilket gjorde att det rullade på snabbt och lätt. Inget fikastopp utan bara ett par kortare pauser. Vädret fortsatt mest mulet, men efter hand sprack molntäcket upp och vid Fjärås Bräcka var det ett fantastiskt ljus över åkrarna och åsen. Magiskt!

Framme vid Lackarebäck stod vår servicebil och väntade. Det var tre riktigt nöjda cyklister som skildes åt efter att ha konstaterat att det här var en av de bästa cykelupplevelserna på länge och lovat att göra om det nästa år. Jag hakade på mig ryggsäcken och rullade hemåt i det allra sista dagsljuset, fortfarande med ben som var förvånansvärt lite trötta. Det här blir en dag att minnas länge!