Utö swimrun

Så blev det dags för Swimrunrace # 2 för Team Cartel. Jag ska försöka sammanfatta händelserna omkring och under dagen. Främst kanske i något slags egenterapeutiskt syfte, men förhoppningsvis kan någon läsare finna lite glädje i att läsa texten också...

Bakgrund:
För Team Cartel (Tomas Granberg, Andreas Ribbefjord) var det här egentligen den första tävlingen som vi kom till hyfsat förberedda. Visserligen hade vi tävlat vid ett tillfälle tidigare (Skärgårdsutmaningen 2014), men då var det mer för att lära sig vad det här med swimrun egentligen är för något.
Under hösten och våren hade både jag (Tomas) och Andreas tränat lite mer simning så känslan inför Utö var att vi inte kom helt oförberedda. Löpformen var det inte heller något fel på då vi båda presterat nya mil PB:n under våren.

Förväntningar på resultat och insats:
Det är otroligt svårt att veta vilken nivå man ligger på jämfört med andra eftersom tävlingarna och lagen ser lite olika ut. Att då jämföra resultat och team (från tidigare race) mot varandra blir inte helt klockrent.
Men någonstans hade jag top 20 som mål i bakhuvudet. Efter att ha kikat på startlistan inför racet kunde jag konstatera att det var minst 15 lag som säkert skulle vara starkare. Sedan så finns det alltid några nya eller så missar man något lag med bra kapacitet så top 20 kändes inte helt omöjligt på förhand.

Innan start
Hela gänget (runt 200 lag) åkte båt ut till Utö från Årsta och det var en något nervös stämning bland många på vägen ut. Jag skulle nog vilja påstå att för många så var det här inte bara säsongens första race utan också det första racet någonsin inom swimrun. Sporten är fortfarande så pass ny.
Det ryktades om vindar upp mot 15m/s på simsträckorna och svinkallt vatten ner mot 8 grader. Att simma under sådana förhållanden kunde nog också få de mer garvade deltagarnas puls att höjas. Så stämningen var ganska tryckt där medans båten stävade ut i vågorna mot Utö.
Men när vi väl nådde hamnen så passerade vi några av simsträckorna och vattnet och vinden verkade inte så farligt som befarat.
I startområdet så hämtade vi ut våra grejer och hade ganska gott om tid att fibbla lite med utrustningen. Det var strålande sol och ganska snabbt bestämde jag mig för att ta fram saxen och klippa armarna på dräkten. Jag insåg att det skulle bli väldigt varmt på löpsträckorna annars.
Vi filade lite på vår gameplan. Öppna lugnt och fint någonstans i mitten av fältet och sedan avancera. Det kändes helt rätt och vi ville vara starka på slutet. Både med tanke på att tävlingen i sig blir en mycket mer positiv upplevelse samt att vi ännu inte var 100% säkra på vår kapacitet.

Start och första tredjedelen:
Som planerat så korsar vi startlinjen någonstans i mitten av fältet och det blir på en gång en hel del köbildning. Vi har säkert 80-lag framför oss och den bredare grusvägen övergår snabbt till en smalare stig. Plötsligt stannar hela kön upp och det blir en promenad istället. Många blir frustrerade, men det tjänar ingenting till utan här gäller det att hålla huvudet kallt och bara vänta tills det släpper.
Att hålla huvudet kallt var inte heller några problem för ganska snart blev det dags att hoppa i och simma för första gången. Och jäklar vad kallt det var första doppet. Under några sekunder så undrade jag om det verkligen gick att simma med huvudet i vattnet. Men den där isande kylan släppte snabbt då kroppen vande sig och det var bara att börja veva på. Fartmässigt så simmade vi snabbare än många lag här och vi kunde äntligen börja avancera framåt i fältet.
Så här såg det ut lite i början. Löpsträckorna var ganska trånga och även om vi hade mer fart i kroppen så skulle det kosta kraft och energi att tränga sig förbi. Vi tog det lite easy där väntade på att det skulle glesa ut. Simningarna var då vi passerade flest lag under det här tidiga skedet av tävlingen. Och då framförallt vid växlingarna då vi bara körde på utan stopp. Många andra lag höll på att fippla med sin utrustning och blev stillastående länge.
Att hålla bra fart vid växlingar visade sig också vara en trend som höll i sig genom hela vårat race.

Andra tredjedelen
Allteftersom så glesades fältet ut. På de smala stigarna i skogen så kunde vi springa på obehindrat och lagen runtomkring började nu hålla ungefär samma pace.
En trend som höll i sig här var att vi på löpsträckorna drog i från, men tappade på simsträckorna. Bl.a så växlade vi lite positioner med Colting som körde i mixklassen. Jag kan inte låta bli att imponeras av den simtekniken. Det var en fröjd att se honom ligga plan och utsträckt i vattnet och bara plöja på med partnern på släp. Dom bara blåste förbi oss i vattnet. Men på de längre löpsträckorna och framförallt i den kuperade trailrerrängen på Ålö så kunde vi glida iväg.
Ytterligare ett namnkunnigt lag lyckades vi passera och det var treorna i damklassen. Team Puppy Ts. Dom har vunnit ÖtillÖ och att känna sig starkare än dom blev en boost för självförtroendet.

Sista tredjedelen:
Under den här delen blev vi starkare och starkare. På simsträckorna så passerades vi inte längre av några lag. Snarare var det så att vi kunde plocka en och annan placering i vattnet.
Fältet var nu ordentligt utspritt och på den långa 10km löpningen så började fundera om vi skulle få springa solo hela vägen in i mål. Inga lag bakom och inga framför så långt ögat kunde se.
Men då det började närma sig slutet med två kortare simsträckor och två kortare löpsträckor så kom vi ifatt ett gäng till. Vid den näst sista växlingen ner i vattnet så passerade vi vinnarna i mixklassen. De höll på att fixa med sin utrustning medans vi körde snabbväxling. Det var knappt så jag hann fylla på med vätskan ordentligt då Andreas hade så jäkla bråttom ner i vattnet. Men det var ju bara bra att han hetsade :-)
På den sista simsträckan passerade vi ett lag till och självförtroendet i vattnet ökade ytterligare. Sedan spurtade vi in i målet och känslan vid målportalen var så himla skön!
Vi hade besegrat Utö Swimrun!

Tankar efteråt:
Om jag ska vara ärlig så var jag inför loppet ganska rädd att jag någonstans i racet börja må illa och kräkas. Eventuell sjösjuka som jag troligen drabbades under senaste racet (eller kanske troligen inte efter den positiva upplevelsen här på Utö). Jag mådde faktiskt strålande bra hela vägen. Förutom att benen började bli sega på slutet.
Hade vi kunnat placera oss bättre?
Ja, kanske lite bättre om vi varit mer offensiva i starten. Men tidsmarginalerna där var inte särskilt stora. Kanske 5 min snabbare...
Det blir iaf. en lärdom till nästa race.
Sedan går tankarna mot att börja köra med paddlar på simningarna. Många lag har det och antagligen av en bra anledning. Vi ska börja träna mer med paddlar iaf.
Allt som allt var det här en helt fantastisk dag och troligen står vi på startlinjen nästa år igen. Top 15 då?

Om jag inte nämnt det tidigare så blev dagens placering 21 i herrklass på tiden 4:44:31 och ca 50min efter vinnarna.