1 oktober 2012 kl 21:46
Då det är jobbigt och jävligt brukar jag bryta ned distansen i andelar av sträckan. Första halvan räknar jag upp, dvs 1/10-, 1/8-, 1/4-, 1/2-del gjord osv. Andra halvan är det tvärt om, dvs hur många andelar som är kvar. För att det inte skall bli långtråkigt mellan andelarna så lägger jag en del tanketid på att hitta minsta gemensamma nämnare till nästa check-point.
Om det flyter på bra så är det en helt annan verksamhet i mitt huvud, jag liksom dagdrömer om framtida prestationer inom löpning/skidor/segelflyg eller ibland även jobb.
Det går att träna på den mentala biten. De flesta program jobbar med att hitta det där som känns bra, flytet samtidigt som man lär sig att känna igen det som är dåligt utan att egentligen lägga allt för mycket energi på det. Man kan inte förtrycka dåliga tankar, man kan bara identifiera sig i en situation och ta sig därifrån.
Mina sista 5km på LL var rena mardrömmen, jag var mentalt nedbruten eftersom kroppen inte svarade med annat än krampkänningar i vaderna, varje gång jag hörde musik mådde jag riktigt dåligt, fick någon sorts ångest vilket förmodligen inte var musikens syfte.
Det som bröt allt för en kort stund var en medlöpare som hejade på. Då plötsligt kunde jag öka, jag kände att det kanske gick att in den där sista minuten som behövdes för att nå 2:30, det gick inte många meter innan att jag fick kramp i ena låret => åter igen i botten i den mentala världen. Jag gick i mål med huvudet i moll, tappade ytterligare 1min den sista km.
Till nästa år lägger jag nog upp den mentala biten lite annorlunda, samt att jag inte kommer försöka mig på någon spurt om inte kroppen verkligen vill.
