Ertappad med rumpan bar...

Bjussar lite på mig själv...

Här ute på vischan där jag bor så träffar man ALDRIG på någon i skogen. Och jag menar verkligen aldrig. Jo - en gång förra sommaren blev jag skrämd av en cyklist ute på en grusväg, men i övrigt, har man kommit utanför byn så träffar man inte heller på någon.

Därför kan man se ut lite hur som helst och bete sig lite hur som helst utan att behöva bekymra sig över vad någon ska tycka eller tänka. Därför kunde jag t ex häromdagen, då jag klätt mig för regn men solen kom fram när jag började springa och jag blev alldeles för varm, helt sonika dra upp tröjan upp till armhålorna typ utan att bry mig så mycket om att magen som är lite sådär lagom slapp efter 2 graviditeter och förutom detta -30kg övervikt och aldrig kommer dra ihop sig utan kirurgisk hjälp, skumpade runt i eget tempo ovanför byxlinningen. No worries liksom.

Det var väl så jag tänkte idag också när jag var ute och sprang. En ovanlig kopp kaffe på morgonen ställde till det så jag blev så kissnödig att jag helt enkelt var tvungen att göra något åt detta. Ja, men eftersom det ALDRIG är folk ute i skogen så sätter jag mig väl där det passar helt enkelt. Så där jag ändå ska svänga av in på en stig som korsar vägen jag springer på så passar jag helt enkelt på.

Jag springer ju då i princip alltid med musik i öronen, givetvis gör jag det även denna gång. Annars hade jag säkert hört traktorn och skogsarbetet som var på G längs samma stig jag skulle vika in på fast åt andra hållet. Som det var nu upptäckte jag varken traktorn eller skogsbonden förrän jag uträttat mitt ärende och stod och försökte åla upp tightsen igen...

Ja, så kan det gå när man verkligen inte förväntar sig sällskap ute i skogen. Jag får väl hoppas att han var artig nog att titta bort iaf. Jag kände inte att det var läge att skutta dit och ursäkta mig utan jag sprang iväg så fort jag var klar.

Så, är det fler som råkat ut för att någon sett något ni inte riktigt räknat med?