5 mars 2012 kl 14:39
Jag håller med flera kloka inlägg tidigare i denna tråd.
Det kan vara bra att känna sig för under ett antal längre pass (25-35km) innan man har full koll på vad man kan förvänta sig efter 30 km.
2009 tränade jag mer än någonsin tidigare och putsade min miltid med 5 minuter till 43:49 och sprang sedan halvmaran på 1:40 (förbättring med 17 minuter)
Däremellan testade jag en spontanmara med kort varsel.
Jag hade några träningspass på halvmaradistans i benen men inte mycket mer än så.
Hade sprungit Lidingöloppet 2008 och ett 34km-träningspass i lugnt tempo påsken 2009.
Siktade på 3:45 och höll det tempot hyfsat i 28km men jag var inte förberedd på den betydligt längre marathondistansen så sista 14km tappade jag väldigt mycket.
Energin tog helt slut och jag gick en hel del i samband med vätskekontrollerna på slutet.
Det var många av de klassiska tankarna "vad håller jag på med", "jag skall aldrig mer springa marathon eller något annat lopp heller för den delen" :)
4:15 blev tiden till slut.
Med lite mer (och längre) långpass inför maran hade jag nog fixat min tid eller i alla fall 4 timmar
Ett klassiskt misstag som jag gjort ett par gånger är att man siktar på en tid (t.ex. 1:45 på halvmaran) och då man märker att det inte kommer gå vägen så blir man jättebesviken och tappar all motivation.
Man vill nästan bryta eller så går man och deppar och landar på 1:57.
Istället kunde man kört på så gott det gick och landa på fina 1:50.
På en så pass lång distans som maran så är det sjävklara rådet att ta det lugnt i början. Med en för snabb start så kommer du garanterat gå in i väggen och då nästan dubblas kilometertiden på slutet.
Vid en försiktig start däremot så kommer du ha krafter på slutet och kan öka om du orkar. Det är en fantastisk känsla att de sista kilometrarna hela tiden plocka placeringar på tröttkörda medtävlande, vilket kan ge ytterligare energi.