11 oktober 2019 kl 17:15
Det du beskriver var i alla fall en av grejerna som lockade när jag som ung blev "hooked" på att vara ute i naturen. Men inte i första hand i form av löpning, och inte nödvändigtvis på helt okänd mark, kan räcka att man provar en ny gren av en stig fast man vet vart den leder, eller gena offroad någonstans bara för att. :)
Jag uppskattar både tryggheten i att känna till nästan varje skrymsle och vrå av grannskogen (underlättar när man har begränsad tid eller vill kunna planera svårighetsgrad, minskar skaderisken lite), och det är ju härligt nog för själen bara att vara ute i naturen. Och utmaningen i att ibland antingen prova ta sig någonstans som vid första anblicken verkar omöjlig, även om man får klättra/krypa/kravla/svinga sig/balansera mer än man springer ibland, eller spänningen i att vara vilse nästan med flit - men gärna att man har någon slags "livlina" i form av mobilen och kompass, för jag skulle inte vilja hamna vilse på riktigt. :)
Men ovanstående tänker jag som sagt är inte bara "löpning" för mig, jag kan vara nog så nöjd av att knalla in på en stig och sätta mig på en klippa och njuta av utsikten. Och jag känner inte att jag behöver den graden av natur varje dag, men blir det mindre än en gång per vecka börjar man nog känna av det. Delvis också för att mina ben skumt nog verkar tåla "riktig" terräng (alltså tekniska/halvtekniska trailbanor) betydligt sämre än plana förutsägbara underlag, annars brukar ju folk rekommendera motsatsen.
Kopplar löpning väldigt hårt till musik och ser det nästan som en dans, att fokusera på musiken och takten i kroppen, meditativt och gött för själen.
