17 november 2008 kl 10:02
Så här tycker jag att det fungerar:
Såvida man inte drastiskt drar ner tempot -eller till och med går- i branta backar så kommer man ligga på en belastning som successivt ökar syreskulden och därmed pulsen. Precis som både du och Andreas varit inne på så tar det ett tag för pulsen att gå ner (fördröjd andningseffekt).
När man kommer till krönet har man alltså som högst puls samtidigt som man ska försöka göra en teknisk förändring av löpsteget genom att framför allt sträcka ut mer.
Det är inte en helt lätt kombination och benen har förstås ingen som helst lust att veckla ut sig i sin fulla längd i det här läget. På krönet känns benen ofta tunga som bly.
Jag brukar försöka bita ihop i förvissningen om att syran kommer sjunka undan och pulsen falla även med bibehållen fart. Efter 30-50 meter brukar det redan kännas bättre. Som allt annat så måste man förstås träna på det.
I tävlingar så kan man då trycka på lite extra precis vid krönet. Det är knäckande för de som precis klarat sig upp om de plötsligt tvingas släppa en lucka.
Rent psykologiskt så tror jag att det är viktigt att inte bara ta sikte på slutet av backen. Det är inte bara dit du ska orka.
Det är ett sätt att tackla en backe och dess krön på.
Ett annat sätt är att låta pulsen (eller intensiteten) styra tempot i backen, såsom Mårten beskriver. Är backen brant så kommer man tvingas springa allt långsammare och kanske till slut tvingas gå.
När jag kommit till krönet efter en "puls-styrd" backe så kan jag alltid hålla ett högre tempo under några hundra meter än vad jag kunde innan backen. Med samma puls. Märkligt men inte oförklarligt.