13 oktober 2015 kl 12:49
Jag kan relatera till det och har upplevt liknande perioder flera gånger. Karakteristiskt är att under de här perioderna ofta helt plötsligt känner ett behov av att stanna under löprundorna och gör så också och bara ”står/sitter och glor” ett tag innan jag sedan fortsätter igen. Precis som du skriver så kortar jag ofta av rundorna, tycker det är tråkigt att springa och jag ser sällan fram emot passen och det tar emot att ge sig ut.
För mig innebär det ett tecken att jag för tillfället tränar för hårt relativt till hur livet i övrigt ser ut. Löpningen blir då ytterligare ett krav, ett ok på mina axlar, ett område jag också ska prestera. Jag hade en sådan period i våras, jag tränade på ungefär på samma sätt som 2014 vilket var en toppensäsong för mig men med mera på jobbet och mer att göra hemma än under 2014 så blev det för mycket och jag blev bara mer och mer sliten. Minns flera pass från i våras som jag avbröt, pausade i, förkortade och jag kände mig ibland väldigt nedstämd, närmast uppgiven när löpningen fungerade så dåligt. Till slut blev jag bara mer sliten och drog på min en överbelastningsskada som höll mig borta från löpningen i sex veckor under försommaren. Det var en på många sätt, nyttig läxa.
Dessutom dras jag i perioder med lågt Hb-värde och inte sällan under de här perioderna har jag i efterhand också upptäckt att blodvärdet är lite för lågt.
Mitt råd är alltså att se över hur träningsbeslastningen är i förhållande till livet i övrigt, om det är ”för mycket av allt”. Du är ju trebarnsfar och det innebär ju i sig en hel del på hemmaplan (jag har fyra barn i åldrarna 5-16 år).
En annan tänkbar anledning om det skulle vara lugnt på fronten är frånvaron av tydliga mål då nästa säsong kan upplevas som långt borta med en lång vinter mellan. Många löpare på hög nivå tar ju någon form av säsongsvila efter säsongen och att bara mysjogga kortare, kravlösa rundor under en period på hösten kan kanske få löplusten att återvända?