Löpning Skador & Rehab 10 inlägg 3745 visningar

Hur fixar ni frustration vid skada?

Björn Leijnegard
1965 • Bollnäs
#1
17 augusti 2012 - 16:43
Gilla
Har en knäskada som är lite "seg" att bli av med och en fallskada på nacken som är ännu segare att bli frisk från. knät är en överträning/överansträngning som behöver vila och lite träning. nacken är bara vila men är seg som sirap...
allt detta gör att jag nu är grymt frustrerad och lättretlig till humöret. jag reagerar så fort jag ser någon annan som är ute på en runda och längtar efter den dagen jag själv kan springa obehindrat. hur gör ni? hur håller ni frustrationen nere?
Magnus
Stockholm
#2
17 augusti 2012 kl 17:27
Gilla
Sysselsätter mig med något annat. Tränar ofta ganska mycket när jag väl tränar så för mig blir en skadeperiod (inne i första nu på flera år) också en välbehövlig viloperiod.
Lars Svärd
1973 • Järfälla
#3
17 augusti 2012 kl 18:48
Gilla
Hittar alltid någon substitut träning som inte gör ont.
Lennart
1971 • Vallentuna
#4
17 augusti 2012 kl 19:12
Gilla
Jag fixar inte den. Dock brukar jag träna alternativt, tex simma eller cykla.
Stefan
1977 • Skåne
#5
17 augusti 2012 kl 20:35
Gilla
Skulle precis igång med att kombinera löpningen med styrketräning när knät skadades, så nu tar jag ut min löpfrustration på skivstänger och blyvikter.
Marcus Aveholt
1974 • Silverdal
#6
17 augusti 2012 kl 20:52
Gilla
Alternativträning och sysselsätta sig med annat som man har skjutit upp. Bra att sysselsätta sig med annat så man inte tänker för mycket på skadorna och blir bitter
Peter H Nilsson
1966 • Karlstad
#7
17 augusti 2012 kl 20:55
Gilla
Bestämma sig för att vila står på schemat.. så att man mentalt följer "programmet"..
HR
1972 • Stockholm
#8
18 augusti 2012 kl 12:24 Redigerad 18 augusti 2012 kl 12:24
Gilla
Håll dig upptagen med annat, gärna fysiskt.

Gick ju själv från snabb och stark löpare till NOLL löpning efter en vridskada i knä.

Första två åren utan löpning var mycket sura och jobbiga rent mentalt. Första året var deprimerande. Andra året var jobbigt men då hade det sjunkit in. Sedan insåg jag att jag faktist var rätt stark i övriga kroppen och började ta upp klättringen igen, även om knät inte tillät alla rörelser.

Under resans gång fick jag ett par käftsmällar som jag behövde: när jag bodde på Nya Zeeland gick jag 45min till stranden för att jag behövde röra på mitt knä. Det gjorde ont hela vägen och jag var deprimerad.

När jag kommer fram till vågbrytarna sitter det en ungefär tioårig kille i rullstol som tappat ett mynt som jag tar upp åt honom. Jag tänker att här sitter han helt själv, så ser jag att hans tre kompisar springer nere vid vattenbrynet men han har ju inte ens möjligheten att ta sig ner den vägen och det går inte att lyfta ner honom. Så han fick sitta däruppe på vägen och titta på när de andra sprang och lekte.

Då började jag nästan gråta rakt upp och ner.

Då tänkte jag - efter ett och ett halvt år med knävärk och självupptagenhet - att från och med idag så ska jag inte klaga EN sekund till, jag kunde ju iallafall gå. Efter den upplevelsen så har jag en större självödmjukhet även om jag kan vara krass och självkritisk mellan varven av andra anledningar.

1970 • Esbo, Finland
#9
18 augusti 2012 kl 14:41
Gilla
Henrik, precis vad jag behövde höra. Klokt reflekterat.
Jag har varit skadad sen i april, det blir inte bättre och löpningen blir förstås lidande. Har nog förstått att jag måste vila helt och läka ut, men Lidingöloppet far ju och så också resten av hösten. Extra kilon har kommit som ett brev på posten och det är lätt att deppa ihop. Men, jag kan gå, jag blir bra igen och det är bara att ha tålamod. Det ska jag fokusera på.
HR
1972 • Stockholm
#10
18 augusti 2012 kl 15:01
Gilla
Anna: aktiv vila är ju fint om man kan få till det, hålla rörelseapparaten aktiv är aldrig fel. Extra kilon är ju synd att kvittera ut på Posten ;-) men kanske kan du returnera dem till avsändaren framöver?

Hoppas sisun finner dig, hyvää jatkoa!

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.