18 augusti 2012 kl 12:24
Redigerad 18 augusti 2012 kl 12:24
Håll dig upptagen med annat, gärna fysiskt.
Gick ju själv från snabb och stark löpare till NOLL löpning efter en vridskada i knä.
Första två åren utan löpning var mycket sura och jobbiga rent mentalt. Första året var deprimerande. Andra året var jobbigt men då hade det sjunkit in. Sedan insåg jag att jag faktist var rätt stark i övriga kroppen och började ta upp klättringen igen, även om knät inte tillät alla rörelser.
Under resans gång fick jag ett par käftsmällar som jag behövde: när jag bodde på Nya Zeeland gick jag 45min till stranden för att jag behövde röra på mitt knä. Det gjorde ont hela vägen och jag var deprimerad.
När jag kommer fram till vågbrytarna sitter det en ungefär tioårig kille i rullstol som tappat ett mynt som jag tar upp åt honom. Jag tänker att här sitter han helt själv, så ser jag att hans tre kompisar springer nere vid vattenbrynet men han har ju inte ens möjligheten att ta sig ner den vägen och det går inte att lyfta ner honom. Så han fick sitta däruppe på vägen och titta på när de andra sprang och lekte.
Då började jag nästan gråta rakt upp och ner.
Då tänkte jag - efter ett och ett halvt år med knävärk och självupptagenhet - att från och med idag så ska jag inte klaga EN sekund till, jag kunde ju iallafall gå. Efter den upplevelsen så har jag en större självödmjukhet även om jag kan vara krass och självkritisk mellan varven av andra anledningar.