19 oktober 2009 kl 22:43
Håkan, nu kan jag inte hålla mig längre. Först det här med aerob: all förbränning när kroppen hinner med är aerob, det är bara spurter, sprint och en del backar mm kortvarigt som utnyttjar anaerob förbränning för att den aeroba inte ger tillräckligt många Watt. Fettförbränning är aerob.
Tycker inte jag ser mycket norska namn i topplistorna över marathonlopp. Det var väl på Grete Weitz tid. Det kan bero på att det visserligen är bra att öka sitt aeroba kapacitetstak som man möjligen gör genom att springa 4-minutersintervaller (jag kör själv tusingar då och då, de tar drygt 4 minuter var för mig) men att det inte är tillräckligt för att bli bra på att springa riktigt långt. Det finns heller inget fixt VO2-max, siffran påverkas av diverse omständigheter, teorin är förlegad (se tråden om Daniels´). Att H&H har tillfört intressanta pusselbitar förnekar jag inte.
Själva kommandocentralen för löpning sitter i huvudet. Vet inte denna undermedvetna del genom erfarenhet vad kroppen klarar kommer den att sända allt starkare signaler till medvetandet om att "jag är trött, förb..at trött", "det gör ont", "benen är blytunga, jag klarar inte att lyfta dem fort längre" och dessutom tvärvägra att ge musklerna signaler att snabba upp löpningen när medvetandet tittar på klockan och säger "jag ligger efter schemat, måste öka". Det går inte. Av de 10000 snabbaste löparna i Stockholm Marathon springer ca 9900 långsammare än snittfarten under km 36-40 och minst hälften ligger 30+ s långsammare per km. Inte beror det på att de (vi) alla tränat för få tusingar eller inte är tillräckligt motiverade att slita ont. Nej, det beror på att energiförsörjningen inte är van att arbeta så hårt så länge så den har inte hunnit bygga upp sig rätt och det beror på att kommandocentralen inte vågar låta kroppen anstränga sig så hårt under omständigheter den inte är så välbekant med.