Hjärtklappning: 210 puls i 2 min

Per Axelsson

1975 • Sköllersta

#61

•

13 mars 2009 kl 21:29

Gilla

Jag gjorde ablationen på USÖ, Universitetssjukhuset i Örebro. Orsaken till att det gick snabbt att ta sig genom kön var att jag fick en återbudstid med kort varsel. Annars är väntetiden här ca tre månader verkar det som.

Malin Agestam

1990 • Karbinvägen 9

#62

•

30 mars 2009 kl 20:42

Gilla

Hej! Gud vad skönt att höra att man inte är ensam! Jag har själv problem med hjärtrusningar, började dock inte "ordentligt" förrän ca två år sedan. Jag får mestadels mina rusningar när jag ansträngt mig extra hårt, (sysslar med skidskytte.) Min mardröm är att få det under en tävling, har hittils bara fått det på träning. Jag har testat på att ha ett långtids-EKG på ett dygn men självklart händer ingenting då. Hur funkar det för er? Finns det mediciner och hur funkar dem? Är operation att fundera på? Efter en rusning har jag allmänt högre puls än vanligt. Sover med pulsklockan ibland för skojs skull och har märkt att de gånger jag känt av rusningar så har jag haft upp emot 50 slag extra under sömnen... Har du/ni samma problem? Detta gör det ju svårt att koppla av.

Tack för bra inlägg!

Johan K

1980 • Borås

#63

•

30 mars 2009 kl 22:10 Redigerad 30 mars 2009 kl 22:12

Gilla

Jag känner igen mig i detta till viss del, fast det har aldrig hänt under träning.

Vaknar kanske 1-2 ggr per månad av en panikkänsla då hjärtat slår i maxpuls, uppskattningsvis 5-10 sekunder, aldrig mer. Det händer även dagtid någon gång per månad eller två, med samma känsla av flimriga slag.

För min del vill jag tro att det är ofarligt, men vill ändå dela med mig av mina erfarenheter.

#64

•

23 augusti 2009 kl 14:42

Detta inlägg har raderats

Kristina Sund

1978 • Lindome

#65

•

4 oktober 2009 kl 23:07

Gilla

Lite uppdateringar från mig.
Äntligen (!) är det nu dags för operation. Måndag 12 oktober. Och jag är så sjukt nervös!!! Men nu har jag väntat på det här i 9 månader (eller 3 år beroende på hur man räknar) så det är bara att ta tjuren vid hornen så att säga.
Ni som har gjort operationen - hur var det? Och vilka förändringar har ni märkt efteråt? Hur länge fick ni vara sjukskrivna? Hur långt tid tog det efter operationen innan ni kunde börja träna som vanligt igen? Och har era resultat förbättrats efter operationen - eller är den enda skillnaden att rusningarna är borta?

Nervös, nervös, nervös!!!

Lars Brinkhoff

1974 • Göteborg

#66

•

5 oktober 2009 kl 09:04

Gilla

Lycka till!

Ava

1958 • Lindome

#67

•

5 oktober 2009 kl 09:39

Gilla

Fantastiskt bra att du äntligen får en lösning på dina problem. Stort lycka till!

Kristina Sund

1978 • Lindome

#68

•

6 oktober 2009 kl 14:27

Gilla

Lyfter tråden igen i hopp om att t.ex. Per Axelsson ser den...

Michael Olsson

1983 • Stockholm

#69

•

8 oktober 2009 kl 16:33

Gilla

oj... trodde inte det var såhär vanligt!
jag har samma problem och det kan ibland ligga dolt och ibland komma 5-6 gånger under en löprunda. Har gjort en rad ekg och ett 48h ekg och jag hade rundgång i mitt hjärta sa de. Nervtrådar som man kan gå in och bränna bort via en titthålsoperation.
Tänker dra mig för en sådan operation... det värsta är ju bara att det drabbar löptiderna. Man dör inte i förtid eller nåtning sådant, man blir bara trött och det känns lite obehagligt.

Kristina Sund

1978 • Lindome

#70

•

9 oktober 2009 kl 12:53

Gilla

Operationen är nu uppskjuten till den 21/10. Det kom en akutpatient emellan.

Per Axelsson

1975 • Sköllersta

#71

•

12 oktober 2009 kl 08:09

Gilla

Synd att operationen blev uppskjuten, men då hann jag se uppdateringen innan det var dags.
Jag förstår din nervositet! Dagarna innan ville jag verkligen inte åka in till sjukhuset och göra det här. Det är ju trots allt hjärtat vi talar om. Jag fungerade knappt mentalt tror jag. Men... Väl inne på sjukhuset träffade jag jordens bästa personal och en kanonläkare som kunde konsten att lugna patienter. Jag var på plats vid niotiden och hela förmiddagen gick åt till att sätta nål, göra ultraljud, prata med läkare osv. Vid lunch fick jag rulla iväg och sedan var det ju igång. Det är lite förberedelser på operation, som att raka, sätta ekg och lite sånt. Och sedan är det ju bedövningen... Det var det enda jag tyckte var lite otrevligt. Själva operationen, från snitt till att katetrarna var ute tog 97 minuter. Kändes som 15 minuter ungefär. Man har fullt upp med att kolla på skärmar, lyssna på doktorn och vara allmänt oförstående för att dom ser någon skillnad på ekg och ekg.
Sedan är det 90 minuter sängliggande efteråt, men det skiljer från ort till ort. Kan vara något mer. Man är hyfsat försiktig när man reser sig och det är väl klokt. Går lite lätt halt drygt en vecka. Jag gjorde ablationen en torsdag och var sjukskriven fredagen. På lördag var jag på en svensexa och det var inga problem. Enligt doktorn är det helt normalt att man är riktigt bra bara några dagar efter. Inga tunga lyft på en vecka var det nog. Och inga hopp.
Träna "normalt" började jag med kanske på måndagen, men då är det gym vi talar om. Springa gjorde jag nog inte på några veckor, pga ljumsken. För hjärtats skull hade jag kunnat börja träna dagen efter operationen.
Vilopulsen var lite hög några månader efter op och jag har fortfarande lite oregelbunden rytm, men det bättrar sig. Inga rusningar dock! Och det funkar som det ska. Jag kan träna tungt i gymmet, jag kan springa, cykla osv med hög puls. Jämfört med tiden med medicin är det som natt och dag. Nu är det som vanligt, sas.
Det var väl det mesta och det blev mycket text! Sammanfattningsvis: Jag förstår din oro, men du kan nog vara lugn. Lätt att undersökningen med stimulering i strupen var värre än operationen. Är det något du undrar så skriv ett litet inlägg så skall jag försöka svara så gott jag kan. Ser också fram emot rapport efter din op.

Lycka till!

Kristina Sund

1978 • Lindome

#72

•

12 oktober 2009 kl 14:56

Gilla

Tack Per för din redogörselse - mycket text är bara bra! :-)

Uppgifterna jag har fått är att operationen tar 3-6h (inklusive sätta dropp, bedövning etc) beroende på hur svårt det är att få igång mina rusningar. Mardrömmen är att jag ligger där med allt instucket och de sen inte får igång nån rusning och därför får avbryta och inte kan göra någon operation...
Sen var det 3h sängläge efter operationen, och övernattning på sjukhuset för observation.
Till mig pratade dom om att standard var en veckas sjukskrivning efteråt, men du var alltså tillbaka betydligt snabbare än så?!

Hur ont gjorde själva "bränningen"? Eller gjorde dom frysning hos dig istället? Är så orolig att jag ska röra på mig när dom håller på (att kroppen ska reagera på smärtan per automatik) och att de då ska bränna fel pga det... Hur lång tid är själva brännanden? Bara nån mikrosekund eller flera minuter???

Du säger att du har förhöjd vilopuls efter operationen - hade du det även efter undersökningen? Jag hade förhöjd vilopuls med ca 20 slag under flera veckor efter undersökningen, men det är inget mina läkare vid kännas vid.

Ser verkligen inte fram emot operationen, men ser jättemycket fram emot att ha den gjord!

Per Axelsson

1975 • Sköllersta

#73

•

13 oktober 2009 kl 07:40

Gilla

Visst är det intressant att det sklijer så mycket mellan två sjukhus! Örebro ligger långt fram när det gäller hjärtsjukvård och orsaken till att jag fick kliva upp redan 90 minuter efteråt var att dom provade ett nytt förband som skulle göra att snittet läker snabbare. Det funkade tydligen... Eftersom jag opererades på em kunde dom inte säga säkert att jag skulle få åka hem samma dag och därför var jag sjukskriven dagen efter. Nu åkte jag hem samma dag och jag hade kunnat jobba redan dagen efter, men det kändes nog rätt bra att vara hemma en dag.

Det borde nog gå att få igång en rusning. Medicin, stimulering direkt i hjärtat och sånt. Jag fick ju rusning så fort han kom i kontakt med muskelvävnaden, så det var ingen utmaning i mitt fall. Dessvärre innebar det att han fick bränna med rusning igång så det tog några försök innan han fick det rätt. Och det gjorde inte särskilt ont. En bränning var ca en minut, men jag tyckte bara att det värmde i bröstet. Som sagt, undersökningen var värre! Stimuleringen... Sedan är jag inte hundra, men om man rör sig borde väl katetrarna bara följa med så att säga. Dom sitter ju där dom sitter.

Jag hade inte högre puls efter undersökningen, men däremot kunde jag starta en hjärtrusning genom att andas lite fortare några veckor efter undersökningen. Nu tror doktorn att systemet dom brände av kanske hade någon lugnande funktion också, men han vet inte. EKG är fint så vem bryr sig. Nu är pulsen nere i 62 i vila så det är nästan som innan.

Känner igen mig: "Ser verkligen inte fram emot operationen, men ser jättemycket fram emot att ha den gjord!" Precis så kände jag med. Och känslan efteråt var ännu bättre än jag trodde! Inte en hjärtrusning så långt ögat når!

Kristina Sund

1978 • Lindome

#74

•

23 oktober 2009 kl 09:48 Redigerad 23 oktober 2009 kl 09:50

Gilla

Då var ablaptionen gjord - det blev en gyroablabtion som jag hoppats på (dvs frysning av nervbanan). Allt gick bra, nervbanan är borta för nu och med 95% säkerhet kommer den aldrig tillbaka igen.
Hur var det då? Ja jag skulle ljuga om jag sa att det var roligt. Tydligen är jag extremt svår att sätta dropp på, men efter sju försök på diverse ställen lyckades de - jag är rätt så blå lite över allt nu. Katetern gick inte heller att få in i mina trånga vener i armvecket, så istället använde de båda sidorna av ljumsken. Bedövningen av ljumskarna var det som gjorde ondast, men när det väl var avklarat var resten i stort sett smärtfritt. Dom lyckades få igång flera rusningar utan problem (detta var ju en av mina störtsa fasor innan - att de skulle ha kört in alla katetrar och sen inte få igång nån rusning och därmed bli tvungna att avbryta operationen). Hade en jätteduktig läkare och trevliga sköterskor. Toppbetyg till alla!
Så nu ska jag bara ta det lugnt i nån vecka så inte såren i ljumskarna går upp - sen är jag fit for fight.

Detta känns så underbart! Äntligen!

Per Axelsson

1975 • Sköllersta

#75

•

23 oktober 2009 kl 19:37

Gilla

Härligt att du har fått det gjort och att det gick bra! Uppdatera gärna någon gång framöver med lite om puls och sånt. Vänta bara tills du kan börja träna som folk igen. Det är ännu härligare än känslan direkt efter att det är gjort!!!

Tuomo Niemelä

1968 • Uppsala

#76

•

23 oktober 2009 kl 19:45

Gilla

Vad skönt att läsa om den positiva utgången, Kristina! Hoppas framtida löppass och tävlingar bara blir ren njutning utan oro för att hjärtat ska skena. Genomgick själv den "non-invasiva" undersökningen i onsdags och efter både el, atropin och stresshormon kickade pumpen igång. Står på vänt för ablation i och med att ledningsbanan är konstaterad. Hoppas du återkommer med inlägg när du är igång med löpningen igen och berättar om hur det upplevs efteråt. Lycka till framöver.

kortben

1966 • GÖTEBORG

#77

•

23 oktober 2009 kl 21:30

Gilla

Härligt Kristina! Lycka till med läkning och återhämtning ;-)

Tommy Svensson

1969 • Göteborg

#78

•

24 oktober 2009 kl 11:22

Gilla

Skönt att höra att det gick bra och ett stort lycka till Kristina!!