12 oktober 2009 kl 08:09
Synd att operationen blev uppskjuten, men då hann jag se uppdateringen innan det var dags.
Jag förstår din nervositet! Dagarna innan ville jag verkligen inte åka in till sjukhuset och göra det här. Det är ju trots allt hjärtat vi talar om. Jag fungerade knappt mentalt tror jag. Men... Väl inne på sjukhuset träffade jag jordens bästa personal och en kanonläkare som kunde konsten att lugna patienter. Jag var på plats vid niotiden och hela förmiddagen gick åt till att sätta nål, göra ultraljud, prata med läkare osv. Vid lunch fick jag rulla iväg och sedan var det ju igång. Det är lite förberedelser på operation, som att raka, sätta ekg och lite sånt. Och sedan är det ju bedövningen... Det var det enda jag tyckte var lite otrevligt. Själva operationen, från snitt till att katetrarna var ute tog 97 minuter. Kändes som 15 minuter ungefär. Man har fullt upp med att kolla på skärmar, lyssna på doktorn och vara allmänt oförstående för att dom ser någon skillnad på ekg och ekg.
Sedan är det 90 minuter sängliggande efteråt, men det skiljer från ort till ort. Kan vara något mer. Man är hyfsat försiktig när man reser sig och det är väl klokt. Går lite lätt halt drygt en vecka. Jag gjorde ablationen en torsdag och var sjukskriven fredagen. På lördag var jag på en svensexa och det var inga problem. Enligt doktorn är det helt normalt att man är riktigt bra bara några dagar efter. Inga tunga lyft på en vecka var det nog. Och inga hopp.
Träna "normalt" började jag med kanske på måndagen, men då är det gym vi talar om. Springa gjorde jag nog inte på några veckor, pga ljumsken. För hjärtats skull hade jag kunnat börja träna dagen efter operationen.
Vilopulsen var lite hög några månader efter op och jag har fortfarande lite oregelbunden rytm, men det bättrar sig. Inga rusningar dock! Och det funkar som det ska. Jag kan träna tungt i gymmet, jag kan springa, cykla osv med hög puls. Jämfört med tiden med medicin är det som natt och dag. Nu är det som vanligt, sas.
Det var väl det mesta och det blev mycket text! Sammanfattningsvis: Jag förstår din oro, men du kan nog vara lugn. Lätt att undersökningen med stimulering i strupen var värre än operationen. Är det något du undrar så skriv ett litet inlägg så skall jag försöka svara så gott jag kan. Ser också fram emot rapport efter din op.
Lycka till!