2 juni 2009 kl 19:10
Sebastian: Jag gissar att du höll igen i större utsträckning på Lidingö. Jag har sprungit både Lidingö och Sthlm marathon och kännt att jag hållit igen för mycket och därigenom inte blivit tillräckligt trött. Samtidigt har jag också provat varianten att gå ut för hårt. Jag kan inte minnas att det var lättare att knäppa sista milen på Lidingö med stumma, krampvarnande ben än vad det är att streta sig runt Riddarfjärden med samma distans kvar. Jag tror dispositionen avgör helt enkelt.
Min känsla i lördags var "Ja, jag gillar verkligen det här loppet". Det blir definitivt fler gånger. Jag gjorde först 6 st i följd 99-04 innan sjukdom och skada satte hinder 05-06. Sedan blev det ett debacle i värmen 07 och ett överraskande anmälningsstopp 08 (jag kunde verkligen inte se det komma!). Väl tillbaka i lördags var det alltså blott mitt andra Sthlm marathon av de fem senaste så jag var nästan "ur det". Men nu är jag definitivt med igen. Det var jobbigt (för jag hade inte alls tränat som jag tänkt mig). Men kul!
Mina drivkrafter: 1) Kicken av att känna mig snabb och stark (när formen är riktigt på topp kan man ju liksom susa fram till synes utan ansträngning och det är hur coolt som helst att känna den känslan).
2) Att ha ett seriöst mål med träningen. Jag måste ha en morot att locka ut mig med.
3) Folkfesten. Publiken är ju helt fantastisk. Vem flög inte fram längs Hamngatan-Kungsan-Skeppsbron i lördags? Jag gjorde det i alla fall. Med gåshud på hela överkroppen. Tröttheten hann sedan fram mig igen vid Slussen..
4) Målgången. När man liksom plågast sig över vattendelaren och känner den omedelbara närheten till målet är det ren och skär njutning. Det gör träningen SÅ värt det.
