15 januari 2009 kl 18:25
Det kan nog vara en vanesak.
Jag sprang både mina maror med musik, men på sistånde så har jag nästan alla lopp (utom marorna) sprungit utan musik.
När jag började träna (själv) så kunde jag inte springa utan musik, men när jag gick med i klubb i somras, så kände jag mig nästan tvungen till att springa utan. (hadde varit ohövligt och osälskapligt, när man springer i grupp. tycker jag).
Så nu har jag själv vant mig att springa utan. Men när jag springer mina långpass eller när jag tränar själv, så kör jag alltid med musik. Roligare och får mer motivation, tycker jag och dessutom så slipper jag höra mig själv pusta och flåsa.
I fortsättningsvis så kommer jag att springa alla mina lopp utan musik, utom marorna (käns för tungt utan för mig).
Men i Berlin så borde jag stängt av den på sista kilometern. Stämningen när man kom upp i målsträckan med all publik var det häftigaste jag har varit med om.
Tänk dock på att visa lopp (som exempelvis New York marathon är det förbjudet), men sen vet jag inte hur allvarligt det tass (det fins säkert anna som vet det bättre).