18 juli 2024 kl 17:28
"Tittar man även på motionstrenderna som kommer och går inom löpning så handlar det mest om "slow running" och liknande. Man ska motionera, men inte så att det blir jobbigt."
När jag var ung avslutade jag varje löppass (dvs distans i mellanmjölkstempo - något annat kände jag inte till) med en "spurt". Egentligen kanske det var en fartökning, men det spelar ingen roll.
Sista kilometern gick markant fortare än de övriga 9-14 kilometerna, och de sista hundra-tvåhundra meterna gick jättefort. Ganska ofta kräktes jag vid mål. Vi behöver inte diskutera om detta var ett optimalt upplägg eller inte, men jag hade fått för mig att den träning som verkligen gav någonting var denna sista spurt på trötta ben.
Tittar jag på mina egna barn tex så tänker de precis tvärtom: "Nu blev det jobbigt, nu går jag".
Jag har försökt få dem att förstå att det bland annat är detta man tränar för - att flytta fram gränsen för när man måste gå. Om man alltid går efter en kilometer i uppförsbacken så kommer den alltid vara jobbig, men om man tar tjuren vid hornen och testar att springa så kommer det jobbiga försvinna så småningom. Fjärde, eller kanske tjugonde gången man springer uppför backen så inser man plötsligt att det gick av sig själv. Att man sprungit upp utan att ens tänka på det och att backen inte längre var jobbig.
Man behöver förstås inte ta till såna extremer som att kasta upp efter motionsrundorna. Det kanske inte ens är något som alls bör uppmuntras ... 😀
Men man bör åtminstone våga bli trött.
Stackars unga som aldrig får duscha i endorfiner. 😉
