9 januari 2023 kl 13:27
Jag har ett par gubbgnäll till. Det första låter värre än vad det är, jag har kompisar så att det räcker och blir över. Dock är jag helt beskonad från löpvänner. Jag har haft en som var/är riktigt riktigt bra. Vi har åkt iväg långt hemifrån för att springa på obskyra platser, vi har sprungit flerdagars med tältning, vi har sprungit utomlands och vi har sprungit riktigt riktigt långt tillsammans. Utan att låta som Bror Duktig så är jag driftig och gillar att planera och 95 % av våra löptillfällen har uppstått efter fråga från mig. Jag har många gånger sagt att det är bättre om han är den som frågar istället då han är den mer upptagna av oss(han svarar oftare nej än mig). Sedan har jag likväl fallit tillbaka på att bli den som frågar. Fram tills i höstas. Sedan dess har vi inte sprungit en enda gång tillsammans trots att vi på intet sätt är osams och att jag är tämligen övertygad om att han skulle gilla att springa tillsammans någon gång då och då :D Den enda anledningen är att jag har förbjudit mig själv att vara den initiativtagande parten. Så, vi gillar att springa tillsammans, vi trivs i varandras sällskap men känslan nu är att vi likväl kan ha sprungit vårt sista pass tillsammans :D Smått absurt i mitt tycke.
Det andra gubbgnället glömde jag bort haha. Men jag finner det ovan fascinerande. Det var samma sak när vi spelade korpfotboll och jag var världshistoriens kanske absolut mest aktive lagledare. Alla i laget gillade att spela fotboll och vi var många i truppen. Jag tröttnade på fotboll och slutade, hela laget dog ut. Trots att det var många som ville fortsätta spela, men ingen som ville vara den höll i det. Och då är det alltså väldigt lite man ska göra som lagledare i Korpen :D
