23 september 2022 kl 15:11
Redigerad 23 september 2022 kl 15:11
Att det går att springa i princip hur långt som helst i “rätt” tempo.
När jag var ny på löpning kändes 5 km som en absolut gräns för mig. Var så slut när GPS'en visade 5 km att jag inte ens hade orkat springa 100m till. Tiden gick och man provade på intervaller med aktiv joggvila och lärde sig att det går att sakta ned för att hämta andan och sedan köra vidare med ny energi.
Det gick att översätta till distanspassen och helt plötsligt kunde man springa hur långt som helst. När jag körde mitt första 15 km pass i zon 2-tempo glömde jag stundvis av att jag ens löptränade. Det kändes lika naturligt som att gå. Stannade vid just 15 km mer för att undvika skador.
Brukar påminna nybörjare som tror sig ha en maxgräns vid 3-5 km att det många gånger enbart handlar om tempo. Ofta ligger de i zon 3 eller 4 och tycker zon 2 går för långsamt - "No pain, no gain!" och där ligger svaret till varför de inte orkar längre.