22 mars 2021 kl 08:41
Det kunde inte ha börjat sämre haha. Fredag natt somnade jag för sent och det enda jag kände var "fan, jag är inte sugen". Det är ändå lite insats med ca fyra h bilresa en dag plus en Uber-resa tillbaka till bilen bara för att springa. Letade mig likväl upp till Stockholm på lördagen och hoppades att suget skulle växa under löpturen. Började vid etapp sex(Lida friluftsgård) för att löpa 62 km till etapp ett(~Björkhagen). Hade slitna ben och bestämde mig för att ta det extremt lugnt.
Etapp sex är en tråkig etapp men ganska lättsprungen. Det blev en mix av att det var skönt att jag tog mig framåt samtidigt som den rent visuellt knappt gav mig någonting vilket inte hjälpte min olust.
Etapp fem är finare; lite mindre stigar, mycket berghällar och betydligt mer tekniskt. Till en början njöt jag av det och kände att det trots allt var lite småhärligt att springa. Det hade dock gått väldigt långsamt(ca 7-fart i snitt) och jag hade börjat omformulera målet för dagen. Jag skulle som minst ta mig igenom Tyresta nationalpark och helst fixa fem av de sex etapperna. Då kunde jag ändå påstå att jag hade sprungit signaturleden.
En bit in i etapp fem blir det tekniskt på riktigt med massa sten och rötter och upp och ned. Tänker "det måste ha varit det här som dödade mig i somras och fick mig att bryta". Det ska inte ske denna gång. Det är bara att stå ut och ta mig så pass långt på signaturleden att jag kan räkna den som genomförd. Det tekniska lättar dock aldrig utan det går långsammare och långsammare och vid ca 20 km känner jag bara "det här är inte kul någonstans, jag tar mig ingenstans och jag vill inte detta mer". Jag bryter.
Denna brytning sker alltså på nästan exakt samma ställe som i somras vilket innebär att jag vid två tillfällen har sprungit samma tredjedel av signaturleden. Finns något komiskt i det. Nu har jag bestämt mig för att det blir en tredje tripp men då börjar jag från andra änden och springer etapp 1-4. Det finns inte på världskartan att jag tar mig an etapp fem och sex igen...
Drog några lärdomar från detta: Min grundinställning som lyder "äsch jag skiter i hur det känns, jag kör ändå" fungerar överlag bra men kanske inte ska appliceras när man reser långt till löpmålet. Vansinne att ta sig an 62 km stig när man inte är så sugen. Det cementerades även att jag verkligen ogillar teknisk löpning, åtminstone i icke-inspirerande miljöer. Jag vill tro att det är en annan sak om jag är på ett fjäll. I en Sörmländsk skog dit jag har rest relativt långt bara för att springa i samma natur som jag gör hemmavid så blir det dock väldigt frustrerande och tråkigt.
Jag återkommer när jag faktiskt har fixat en signaturled. Antingen blir det Tiveden med sällskap eller etapp 1-4 på denna led, oavsett så blir det inte denna vecka. Nu när jag har fått sämsta möjliga start på projektet så kan det ju inte gärna gå sämre nästa gång ;)
