Löpning • Övrigt • 22 inlägg • 1389 visningar •

Värsta löpminne?

Karin L

1981 • Linköping

•

8 november 2008 - 19:25

Gilla

Blä vilken dålig löpdag det blev idag :-( . Hade letat ut en bra runda på en karta, förberett mig i flera dagar, sett fram emot det mm... så startar inte biljäveln (de gör ju inte det om lyset stått på i en vecka, så det var kanske mer mitt fel...) Efter att jag cyklat och köpt startkablar, fått hjälp av en vän med att starta bilen så måste jag köra runt i minst 30 min (som värsta miljöboven...) för att ladda batteriet. Sen var det försent att ge sig iväg på långtur. Jag fick nöja mig med det knökfulla (nåja...) motionsspåret. Efter 1km la min MP3-spelare av. Efter 5km la min fotpod till klockan av. Efter 13km blev det mörkt. Kom hem vid femtiden, då hade jag bara ätit frukost.

Inte värsta löpdagen, men den kommer nog god tvåa...

Hur gick det för er idag då?

< < < 1 2 > > >

Bengt

1979 • Vallentuna

•

8 november 2008 kl 19:46

Gilla

Själv har jag haft en förskylning som har hålt i sig i över en vecka :(
Den börjar ge sig lite nu, så förhoppningsvis kan jag ge mig ut på en lugn runda i morgon, eller på måndag.

Dåliga löpar minnen har jag några bakom sig, fast som tur är har jag riktigt många fler bra löpar minnen :D

Jonas Utmanaren

1961 • Stockholm

•

8 november 2008 kl 19:58

Gilla

Ha, ha, ha - Karin :-)
Sådana där dagar vill man ju bara glömma. Usch.
Men, det är en ny dag i morgon med nya möjligheter ... :-)

Emil Westin

1991 • Linköping

•

8 november 2008 kl 21:54

Gilla

Jag har än så länge inga dåliga löpminnen. Idag när jag tänkte jogga en mil fick jag sjukt ont i knät efter 3km och fick avbryta. Trist, hatar när man bygger upp skador. Mitt dåliga vänsterknä har hållt i sig i några veckor, men idag gjorde det ovanligt ont. :s

Johan I

1987 • Örebro

•

8 november 2008 kl 22:55 Redigerad 8 november 2008 kl 22:57

Gilla

Förutom att min klocka också strula lite idag, fotpoden ville inte gå igång eller om klockan inte hann med att registrera den vid start på något sätt, så blev det iaf personbästa på 5 km. Så inte helt misslyckad dag iaf, även om man velat ha sub 20 och de sista 2 km var en pina, där man dock hade kunnat tryckt på lite bättre... så är inte helt nöjd.
Och kanske får vänta till våren på ett liknande lopp... så lite otur var det ju att klockan, kroppen och sinnet inte riktigt var med just idag (för att nå sub 20).

Anders Ringman

1965 • Borås

•

8 november 2008 kl 23:23

Gilla

Hade sett fram emot dagens träning. Ett stort steg (för mig ) skulle tas i och med dagens träning.

Men väl ute så hade jag ingen ork alls. Fick gå då och då, benen orkade inte, konditionen var som bortblåst totalt och allt kändes extremt jobbigt.

Hade sett fram emot denna dag ett bra tag nu och så blev allt ett enda stort antiklimax.

Peter Lindmark

1969 • Åmotfors

•

9 november 2008 kl 16:24

Gilla

Drammen halvmaraton (premiär) någon gång i slutet av 80-talet.
Åkte dit med vänner och sov över på ett motell.
Till frukost fanns inget annat än ostbaguetter för en förmögenhet
och coca-cola.
Startade iväg i mycket positiv fart och tog slut efter några kilometer bara. lunkade/lirkade mig hemåt och drabbades då dessutom av dålig mage,
i central stadsmiljö.
Se det var ett trevligt löparminne det!

Karin L

1981 • Linköping

•

9 november 2008 kl 22:14

Gilla

Kom igen, är detta det värst ni kunde komma på?? Jag som hade hoppats få vältra mig i makabra historier och känna att min egen verklighet var rätt bra...

Ok, ni ska få min värsta (tror jag redan återgett den på jogg.se dock.. risk för repris):

Förra hösten hade jag sett ut en tur jag skulle springa, det skulle bli drygt 2 mil. Från första steget är det tungt (ni vet hur det kan vara ibland...) ingen ork alls, dessutom hade jag med mina begränsade kartkunskaper valt världens mest kuperade slinga. På ett ställe fick jag dra mig upp med rep (hur hunden kom upp har jag ingen aning om). Pga kuperingen så börjar jag känna av mina knän. Min kompis, som också haft löparknä, hade dock berättat att han "sprungit bort" sitt löparknä. Det tänkte jag också göra. Jag slet på; backe upp backe ned. Efter ca 15km gör mitt knä så ont att jag inte kunde ta ett steg till. Jag blev tvungen att sätta mig ned: trött, irriterad, hungrig och med ett smärtande knä, ensam mitt ute i skogen. Det började bli mörkt och kallt och jag hade ca 7 km kvar till bilen; ingen mobil. Jag satt där och grät ett tag innan jag tog mig i kragen och kröp/haltade ut till en väg och hittade en camping där jag (trots att det var höst) lyckades hitta en vänlig själ som i sin volvo sedan med ljusa lädersäten tog lerig, svettig och halt Karin och lerig, blöt och färstingbärande dalmatiner och körde dem till bilen ca 2mil (bilväg) bort.

...och det är därför jag numer har med mig mobilen på löpturerna.

Anders Ringman

1965 • Borås

•

9 november 2008 kl 23:08

Gilla

De allra värsta löpminnena kanske inte lämpar sig att skriva i ett sånt här forum.....

*ler*

Micke

1981 • Göteborg

#10

•

10 november 2008 kl 11:53

Gilla

Erinra mig ett speciellt träningspass, som jag aldrig lär glömma.

Jag och en kompis bestämde att vi skulle ge oss ut i ett fint terräng spår. ( tog bilen och åkte dit )
Detta var en sommar för 2 år sedan ( vi bestämde att han skulle ta milen och jag skulle ta 15 kilometer ). Jag hade på min tights och en bra funktionströja+ vätskebälte, detta var första gången jag gav mig ut på den 15 kilometerrunda.

Och vilken upplevelse......

.... första 2- 3 killom. gick bra, sedan började det bli sämre och sämre skyltning. Sprang på som vanligt nästa gång såg jag en skylt vid 7 kilometer.
Jag sprang på såg någon "orange" skylt "här och där" efter 30 minuter jag passerat 7 kilometer var jag vilsen.

Jag såg inga orange skyltar, men jag sprang framåt tillbaks, upp för åkrar, upp på vägar. Det var lerigt, det började bli kallt ( och svetten gjorde inte saken bättre). Vätskan var nu slut och mörkret kom sakta, sakta.

Jag hade varit ute ung i 1,45 minuter och hade ingen j.vla aning var jag var någonstans, svettig med frusenhet, törstig (ingen vätska) och mörkret var ett faktum. ( Hade inga tankar på min polare ).

Där framme såg jag 2 hus, jag gick fram till det ena huset. Knackade på, där öppnade det en dam.
"Hejsan, det är så att jag sprungit vilse. vilket håll ligger Öxnehaga". Damen pratade på och jag lyssnade. Där stod jag en fredags kväll, vilsen i skogen.
Damen pekade, du får även springa över en kohage.

Jag sprang åt hållet som damen pekade, när jag kom till kohagen kröp under stängslet. Hade sprungit 15 meter, stod det fullt med kor. Jag blev livrädd, vände om kröp tillbaks under stängslet.

Vad ska jag göra nu tänkte jag, mörkret var ett faktum, frusen, förbannad, törstig.

Jag sprang till det andra huset knackade på.
"hejsan, jag knackade på det andra huset. Hon sa att jag skulle springa genom kohagen för att komma till Öxnehaga, men i kohagen stod det fullt med kor. Jag är lite rädd för korna. Vill du hänga mig förbi korn"

Han skrattade tog på sig skorna och hängde mig förbi korna och ut på spåret. Jag tackade varmast. 4 km ( vad det en skylt som stod). Det var bara att följa stigen och ta sig hem så fort som möjligt.

Ni vet hur det ser ut i terräng med kvistar, rötter? och mörkt på det.
Hade inga alt att borra ned huvudet. Äntligen efter x antal minuter såg jag bilen och min kompis. han stod där, undrade vad som hänt.

Jag svarade :
"håll käften och sätt dig i bilen" Jag var chockad kan jag tänka mig, frusen, törstig, chockad kom jag till slut hem.

Vilket träningspass

Karin L

1981 • Linköping

#11

•

11 november 2008 kl 08:54

Gilla

Mikael: precis så menade jag, he he. Kul nu, men inte så kul då?

Lisa Nicol Lind

1979 • Söderköping

#12

•

11 november 2008 kl 14:19

Gilla

Vilse är aldrig kul, speciellt inte i mörker. Det finns en anledning till att jag la av med nattorientering haha.

Hundar kan vara otäcka också (misstolka inte - jag älskar snälla hundar). Jag bodde för några år sedan i en liten by i Chile under en period, och den under dagen så mysiga strandpromenaden förvandlades efter mörkrets intrång till en skräckens kilometrar med aggressiva lösa gatuhundar runt varje hörn. Needless to say, jag gjorde bara det misstaget en gång och har nog aldrig varit så rädd!
Min bror råkade ut för något liknande under en orienteringstävling i Lettland, där han blev illa biten i benet och fick gå på rabiesmedicin i flera veckor.

Annars är ju en läxa som alla som springer bara måste lära sig (speciellt om man springer på morgonen).... gå på toa INNAN du ger dig ut!

Mats Burström

1972 • Umeå

#13

•

12 november 2008 kl 13:15

Gilla

...men om man springer tidigt, alltså riktigt tidigt på morgonen, före frukost alltså har kanske inte alla kroppsfunktioner startat upp ordentligt innan man ger sig ut. Man får då välja sin runda, tex runt golfbanorna men innanför stranden på Falsterbonäset. Där är det förhållandevis tätt mellan bajamajorna. Hade inte de funnits där kunde jag ha berättat om ett värsta löparminne, men allt gick bra. Lite sämre sluttid på rundan bara...
Bra att känna till dock innan man ger sig ut :-)

Henrik Nyström

1981 • Dals-Ed

#14

•

12 november 2008 kl 20:41 Redigerad 12 november 2008 kl 20:42

Gilla

Värsta minnet från spåret hittills måste varit min första (och enda..) bekantskap med löparknä för några år sedan.

Vinter och kallt ute, tränade inför Göteborgsvarvet och tänkte ta en extra runda runt sjön för det kunde behövas. Grön som man var då hade jag glatt ignorerat alla tidiga symptom att allt inte var ok med knät så med halva varvet kvar smällde det bara till i högerknät och jag föll nästan handlöst ner på marken. Att resa sig och ta några steg gjorde frukstansvärt ont så funderade på om man kanske skulle lägga sig vid vägkanten och dö i snön vilket hade varit bättre än slippa smärtan. Tog mig iaf hem på något sätt snyftandes som en unge.
På natten stelnade knät till ytterligare så minsta rörelse resulterade i en smärta som säkert kan jämföras med om någon slår sönder knät med en slägga. Minsta rörelse (och vi snackar millimeter) åt något håll och det kändes som knät krossades gång på gång. Låg och grina o skrek under kudden i någon timme innan jag somnade av ren utmattning. Veckorna som följde var allt annat än roliga men det som inte dödar härdar ju och kunde så småningom springa som en kalv på grönbete igen efter några veckor.

Efter den upplevelsen lärde jag mig iaf lite om min kropp även om man fortfarande får någon mindre skada här och där då och då. Det mesta bleknar dock i jämförelse. Aldrig mer löparknä. Det är inget man vill ha.
Tack för mig.

Henning Looström

1973 • Lund

#15

•

13 november 2008 kl 08:42

Gilla

"håll käften och sätt dig i bilen"
Haha, precis det man vill höra.

Annelie L

1980 • uppsala

#16

•

23 november 2008 kl 22:51 Redigerad 23 november 2008 kl 22:53

Gilla

Det här är inget löpminne, utan ett längdskidminne men jag tror det faller in i kategorin ganska bra ändå...
Lite bakgrund: jag kan nästan säga vad jag gjort var timme de senaste 3 veckorna och det beror inte på att jag haft så lite att göra. Så idag var jag något sliten när klockan ringde och jag släpade mig till kyrkan. Efter kyrkan bestämde jag mig för att åka en tur på längdskidorna (efter visst övervägande att sova istället). I början var det rätt dåligt med snö men jag tänkte att det nog blir bättre när jag kommer ut i hågadalen. Det blev något bättre men inte bra, spåren var obefintliga och jag åkte mer på viljan än på snön. Lite tungt blir det också eftersom jag faktiskt är riktigt kass på längd, har svårt att hitta bra balans och det blir inte bättre av att spåren knappt finns. På några ställen gick det inte riktigt att åka utan jag var tvungen att ta mig över små vattendrag od. När jag till slut bestämde mig för att det nog inte blev bättre (och dessutom snart skulle bli mörkt) vände jag och då insåg jag en sak: det blåste, rejält (ni har kanske sett nyheterna). Inte blir det bättre för att man är i en dal utan träd. Så med vinden mot mig och snön piskande i ansiktet började jag ta mig hemåt. Efter ett tag ser jag två hundar som springer löst och ser ägarna en bit bakom dem. De verkar inte ropa in sina hundar utan jag får den stora äran att möta hundarna själv (och jag är hyfsat rädd för hundar). Men det gick bra eftersom jag var för trött för att bry mig. Så när jag äntligen kommer fram till cykeln är det bara att slänga i skidorna i väskan och sedan cykla hemåt i snömodden, totalt utmattad. Jag har ännu inte vågat titta hur skidorna ser ut på undersidan...
Just nu är jag lite missnöjd med min "träning" och ångrar lite att jag inte sov först och sedan joggade men jag lever på att all träning är bra träning... :-)

Henning Looström

1973 • Lund

#17

•

24 november 2008 kl 08:31

Gilla

Jag sprang 24km i lördags. När jag kom hem upptäckte jag att mitt körkort inte längre låg i den ficka där det låg när jag startade... Jag var inte direkt i skick att springa ett varv till och leta. Körde delar av sträckan i mörker och lyste med ficklampa i vägrenen. Ingen framgång.
Jaha, så börjar man fundera på hur många telefonabonnemang man kommer få räkning på under närmaste tiden...

Hursomhelst, lyckligt slut, fick ett telefonsamtal från en kille som hade hittat kortet. Så nu har man ett körkort med dubbdäcksmärken :)

Vad lär man sig? Ha inte kexchoklad och viktiga saker i samma ficka.

mikael hed

1962 • löddeköpinge

#18

•

24 november 2008 kl 20:58

Gilla

Lärdom av mina värsta löpminnen - ha alltid toapapper i fickan!!

Ola Nelsson

1975 • Söråker

#19

•

25 november 2008 kl 18:40

Gilla

Första gången jag sprang Lidingöloppet så var jag tvungen att spy efter den där backen som inleder sista milen. Han inte in i skogen så det blev en pizza i allas åsyn.. Inte kul.
Annars är det klassikern att inte ha med toapapper och vara långt hemifrån, tränar som tur är i skogen.

Johan Brännström

1973 • Mjölby

#20

•

25 november 2008 kl 20:27 Redigerad 25 november 2008 kl 20:28

Gilla

Brist på skitpapper har vi väl alla upplevt?

Nu tror jag mig ha lärt mig kroppens signaler (det är iaf mycket sällsynt med behov), så jag kör oftast utan papper. Det har inneburit att jag fått ta till bark, löv, mossa mm. Men det är befriande att klara sig.

Som Ola säger, tur man kör mest i skogen.

Red: Mina värsta rundor återfinns samtliga bland uteblivna pass. HATAR ofrivillig vila!!

< < < 1 2 > > >

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.