Löpning Övrigt 34 inlägg 14660 visningar

Min resa att bli en ultramaratonlöpare

1981 • Falun
#1
6 juni 2018 - 20:14
4 Gilla
Jag hoppas inte att det är emot någon regel som jag har missat, det kan väl knappast räknas som reklam?!

Men jag har beslutat mig för att gå från enstaka halvmaror till att bli ultramaratonlöpare och skapade en blogg för detta syfte, så följ gärna min resa på http://blog.mlsystem.se/
< < < 1 2 > > >
#21
19 juni 2018 kl 08:05
Gilla
Jag har inget speciellt träningsupplägg pga två treåringar i hemmet, men försöker iaf klämma in mellan 3-5 mil i veckan och enstaka långpass då och då. Varierar det med enklare styrkeövningar (typ som FMTK-appen).

Niklas
1986 • Jönköping
#22
23 juni 2018 kl 10:21
Gilla
Tack! Med lite tålamod och bra grundträning så hoppas jag att trägen till slut vinner. Jag började i augusti förra året och la upp min träning med mycket styrka samt spinning för att få igång flåset igen. Lite då och då ställde jag mig på löpbandet för att se vad jag kunde mäkta med utan att det gjorde ont eller att smärtan var uthärdlig. Under denna tid påbörjades även arbetet med att ändra stegisättningen: landa jämnt över foten, håll kortare steg och på så vis öka antalet steg.

Har kört ben- och vadpress sedan augusti där vadpressen har legat på mellan 15-25 rep x4 med vikter på sisådär 32-45 kg (har nyligen återgått till 15 rep x4 och höjt upp till 52-58 kg för att testa och se vad benhinnorna säger om detta). Resan har inte varit smärtfri, det har den inte. Men jag sa till mig själv redan i augusti förra året att jag troligen inte skulle försöka springa något millopp under hela 2018, utan det är 2019 som är året som jag ska blicka mot. Och det är främst för att jag vill ge kroppen tid för att få en riktigt bra grund att vila sig på. Idag kan jag springa 2 ggr/vecka och klara 6+ km/tillfälle utan smärta. Håller jag upp från all träning någon vecka så kan jag klara 8+ km, men då har jag ont dagarna efteråt istället.

Det jag försöker hålla i huvudet när smärtan väl infinner sig är att smärttröskeln har förflyttat sig allteftersom jag har tränat. Kondisen har blivit bättre och min kropp har generellt sett blivit mycket starkare (kör rätt mycket allmän styrketräning parallellt) och det hjälper mig att hålla huvudet högt och hålla blicken framåt.

När jag började i augusti satte jag igång med att gå till gymmet 5 dgr/veckan (4 pass styrka + 1 pass kondis). Jag tränade Inte hårt, men jag gick dit och kände på vikterna. Lät kroppen vänja sig, satte snälla mål mot mig själv och tillät mig att ta ledigt den dag/vecka som jag helt enkelt inte kände för att träna.

Sett från januari fram till idag kör jag fortfarande 5 dgr/veckan, men nu med 3 pass styrka och 2 pass kondis. Kör nästan uteslutande löpning utomhus nu i skogsterräng; flackt eller kuperat. Lite längre fram vill jag gärna få in 1 kondispass till, men jag vill nog (i nuläget iaf) inte lägga till 1 extra dag utan istället ha en dag som jag kör dubbelpass.

När det kommer till skorna så kör jag med Asics gel cumulus 14. Dropen är väl rött hög, 12mm har jag för mig. Jag trivs kanonbra i skorna. De sitter skönt, har luftingångar och jag känner mig lätt i dem. Men visst ska de bytas ut någon dag, det ska de. Har inte hunnit titta så mycket på andra skor än, men jag kommer titta på skor som har ett lägre drop iom att min stegisättning inte ser ut som det gjorde när jag köpte mina Ascis.

Avslutningsvis (för det här inlägget blev klart längre än jag hade tänkt mig) så hade jag ställt in mig redan från början på att det kommer att göra ont i vader/benhinnor iom det nya löpsteget. Är väl medveten om att det tar tid att vänja kroppen vid ett nytt steg. Det viktigaste för mig har varit, och är fortfarande, att försöka hitta en bra balans så att jag successivt kan öka mängden km utan att det gör ont. När det gäller fart så är det inte mycket jag lägger fokus på just nu. Det viktigaste är att jag kan springa. Sen har jag förvisso kört en del intervallpass också under den här tiden som har varit, men det har mest varit för att ge löppassen lite variation.
1961 • Oskarshamn
#23
24 juni 2018 kl 17:09
Gilla
Hej Mathias! Kul att följa din resa. Min väg till att bli ultralöpare var helt annorlunda: Efter att ha sprungit mitt tredje maraton i juni 2017 (Stockholm) och det gick väldigt bra, drabbades jag av hybris och anmälde mig till Öland ultra 50 km strax därefter. Det gick också bra, i 35 km. Sedan kom väggen, men jag tog mig i mål till sist.
I år blev upplägget likadant, fast tvärtom: Stockholm maraton gick inget vidare i värmen. Jag tyckte nog att jag hade mer att ge så det blev Öland igen. Och den här gången hade jag en otroligt skön känsla genom hela loppet. Vi blev ett litet gäng som höll ihop länge och vi snackade, peppade varann, sjöng (!) och hade kul.
Jag kan inte säga att min träning har varit särskilt olika dessa båda år. 3-6 mil i veckan plus lite styrka och alternativträning. Möjligen blev vinterträningen lite bättre i år. Mitt framgångsrecept är nog annars att jag gillar långpassen.
När jag läser om din satsning får jag erkänna att jag blir lite sugen på Gotland ultra. Tänk att ha genomfört en ö-ultra-dubbel! Vi får väl se om livet tillåter det. Undrar förresten vilket lopp som är vackrast - Öland är svårslaget...
1981 • Falun
#24
25 juni 2018 kl 06:28
Gilla
@Joakim N Vad kul att höra att du gjort samma resa, jag skulle gärna höra mer om hur du upplevde och hanterade din första 50k med tanke på att du inte tidigare sprungit i närheten av så långa lopp.
Jag antar att har man klarat 42 km tidigare så måste det ju mentalt vara en helt annan resa än vad jag har och du hade som för första gången är uppe på dom distanserna.
Lycka till i din fortsatta satsning och hoppas du får till 80-90 eller kanske tom en 100 km i år :)
1981 • Falun
#25
25 juni 2018 kl 06:44
Gilla
@Johannes Hoas
Jag förstår, har man barn i den åldern får man vara glad för den träning man lyckas få in men det låter ju som att du får in bra med mil per vecka ändå!

@Niklas Jag måste säga att det är en imponerande resa du har gjort, att vara så medveten och försiktigt öka träningen i försiktiga steg och ha tålamod är inte lätt. Inte lätt alls. Vad som är lätt är att bara köra på för hårt (och bli skadad) just för att man inte har tålamod. Grymt jobbat, hoppas du snart är helt återställd!
Vad är orsaken till dina problem? Bara ren överbelastning?

@Torbjörn Westman Kul att höra om dina erfarenheter :) Intressant att du som ändå var lite rutinerad på 42 km träffade på väggen, gjorde du något misstag gällande näring/vätska som du lärt dig något av (och som jag gärna lär mig av) eller var det bara en sån dag då kroppen inte ville?
Det låter ju som en given dubbel med Öland och Gotland, jag kände faktiskt inte till att det fanns ett sådan lopp på Öland, men det känns verkligen som en bra plan för 2019, Öland på våren, Gotland på hösten och så Ultravasans 90km i slutet på sommaren som någon sorts peak :)
Niklas
1986 • Jönköping
#26
25 juni 2018 kl 11:43
Gilla
Tack, det är alltid kul att höra!

Visst är det så, och det var mot bakgrund av det som jag satte upp en ram att förhålla mig till. Jag inledde på lätta vikter och sa till mig själv att: "det spelar ingen roll om vikterna är för lätta, du rör inte vikterna på minst 1 månad."

Sen fortsatte jag helt enkelt efter den ramen och för min del har det varit skönt att köra på det upplägget. Jag har försökt plocka bort den där pressen som en kan lägga på sig genom att hålla mig på schysta nivåer och låtit kroppen anpassa sig i lugn och ro. Skavanker har jag här och där iaf pga. tidigare arbetsuppgifter så det gör det extra lätt att ta det lugnt.

Problemen med mina ben härstammar från sena gymnasieår. Då sprang jag rätt mycket och gjorde det utan att direkt tänka på vare sig teknik eller vilka skor jag sprang med. När problemen väl kom så tog jag alldeles för kort vila, fick inte den hjälp jag behövde av mina idrottslärare och sen har jag nog bara fortsatt på det spåret. Jag hade en tanke på att det skulle fixa sig själv efter att ha vilat från all träning i flera år, men problemen kom snabbt tillbaka och då har jag tagit paus igen.

Det är först nu när jag har gått igenom all träningshistorik, läst en hel del biografier om löpare, som jag har fått ett helt annat tänk vad gäller mitt förhållningssätt till träning. Jag tränar med utgångspunkt för att förbättra och upprätthålla min hälsa. Att delta på lopp ser jag mer som en kul grej. När jag kommer till den punkten att jag kan välja och vraka mer fritt vad gäller lopp så kanske jag lägger om träningen en aning för att fokusera mer på enskilda lopp.


Nu kan det vara så att jag är lite blind när jag kikar på din blogg, men det hade varit intressant att få höra lite tankegångar om vad som har fått dig att vilja ta steget vidare från enstaka halvmaror till att bli ultralöpare. Vari ligger din drivkraft i detta beslut?
1961 • Oskarshamn
#27
25 juni 2018 kl 14:02
Gilla
Niklas, jag är också full av beundran över din målmedvetenhet. Lycka till och hoppas det kan börja funka med löpningen.

Mathias, anledningen till att jag väggade på min första ultra var nog ren hybris. Jag sprang strax under mitt maratempo i över 25 km och det höll ju inte på den tuffare och längre banan. Det visade sig också att sista milen hade den mest krävande terrängen. I år disponerade jag krafterna klokare, men visst, man är ändå sjukt trött sista biten.
Magen tycker jag är det svåraste kapitlet på långlopp. Min har pajat flera gånger. Man måste verkligen pröva ut vad man tål under en lång tids ansträngning. På senare tid har jag börjat ta två Dimor comp innan lopp, för att lugna peristaltiken.
Ultravasan 90, wow! ;)
1981 • Falun
#28
25 juni 2018 kl 17:40
Gilla
@Niklas
Bra fråga, vad är min drivkraft?
Jag antar att jag nuddar vid det i inlägget: http://blog.mlsystem.se/lopning/att-tavla-mot-sig-sjalv/

Men det är svårt att svara på faktiskt, men även skönt för då finns det liksom inga argument mot det. Säg att jag skulle göra det för orsak A, då kan man ju argumentera för att orsak A inte är värt det. Nu känner jag bara att jag måste göra det och det finns inga orsaker, det bara är så att jag SKA göra det här.
Låter det någorlunda vettigt? :)

@Torbjörn Westman
Ja det verkar inte kunna betonas nog kraftigt vilket problem magen kan bli, jag ska verkligen fokusera på att göra vad jag kan för att undvika dessa problem.
Det är ju lätt för mig att sitta här och vara kaxig och utlova 90 kilometers Ultravasa under 2019 när jag inte ens har sprungit en tredjedel förut :)
Men det gäller ju att lägga ribban högt däruppe och det värsta som kan hända är att jag misslyckas och då kör jag 2020 istället :) Dom bästa åren(40+ är väl till viss del guldåldern för löpare?) på långa distanser börjar väl först om några år för min del så jag har tiden på min sida :)
Niklas
1986 • Jönköping
#29
1 juli 2018 kl 22:34
Gilla
@Torbjörn, tack så mycket! Det blir en extra stöttepelare för min del att luta mig mot. Alltid skönt att kunna få uppmuntrande ord från andra och jag hoppas själv kunna bidra till andra på samma sätt!

Har idag varit ute igen och kört en runda på 6 km. Mina ben har inte klagat alls nästan nu på de senaste 2 veckorna, så jag tror att jag har hittat en rätt bra balans nu. Min förhoppning är dock att jag om sisådär 2 veckor kan utöka ett av löppassen till 8 km. Kan jag göra det utan att benen klagar så är jag verkligen nöjd (för stunden).

@Mathias, jag gör nog också tolkningen att du nuddar vid det i det länkade inlägget. Emellertid gör jag dock en (fri) tolkning om att du åtminstone reflekterar kring vad som är din drivkraft.

För diskussionens skull, en tolkning jag gör är att en av drivkrafterna är att erfara det ögonblick/stund där kroppen fysiskt säger nej, men huvudet fortfarande säger att det går. Det går att pusha vidare trots att varje muskel i kroppen manar efter vila. Om vi för sakens skull accepterar detta som en drivkraft så är ju det endast något som gäller dig och ingen annan. Orsak/drivkraft A kanske inte är värt det enligt person C, men om det är det för person B, så spelar det ju ingen roll vad person C tycker i frågan. Det är ju person B:s resa trots allt :).
2009 • Klippan
#30
9 juli 2018 kl 16:40
2 Gilla
1981 • Falun
#31
19 augusti 2018 kl 19:51
1 Gilla
Jag hoppas träningen går bra för er och att ni fortsätter följa min resa även om den kanske inte är så spännande alla gånger :)
Det vore kul att höra hur det går för er som tänkte springa GUM och höra hur träningen går! Speciellt för er, precis som jag, som gör debut i ultra-sammanhang.
1981 • Falun
#32
24 november 2018 kl 08:58
4 Gilla
Det gick ju bra det där, att springa 50 km menar jag :)
Nu har jag precis börjat min resa mot 50 miles som ni följer på bloggen!
1967 • Mora
#33
29 januari 2019 kl 16:34
Gilla
Kul resa!
Gjorde själv en resa med start för 1,5 år sedan (50 årskris) med mål att klara vasaloppstrippeln 90 2019 vilket jag även gjorde. Hade cyklat några år så mentalt var jag ganska förberedd på banan. När jag startade Ultran hade jag som mest sprungit 3 mil 4 gånger under den stekheta sommaren och fick ihop typ 50 mil totalt. Tränade ingen styrketräning alls men nötte på i skogen både på cykel och i skogen på löparskor. Själva löploppet gick överraskande bra och jag var pigg på slutet. Hade en dipp mellan Evertsberg och Oxberg med lite krampande lår och höfter. Det jag kan konstatera efter mina erfarenheter är att jag tränat ganska tokigt. Borde lagt in 5-6 helger under vår/sommar där man är ute och lunkar/springer/går 5-6 timmar så att man utan att slita sönder sig blir van att hålla på länge. Man är som motionär helt beroende av att gå en del sträckor och det kan vara svårt att växla mellan löpning och gång när man tagit sig 4-5 mil! Den här träningen med att springa 5km och jubla över att ha sänkt rekordet med 5 sek är ganska meningslös när det handlar om ultralöpning för motionärer. I alla fall för mig. Hur som helst så har jag fortsatt att springa och gör det ca 3 gånger i veckan. Har gått med i Nordic trail vilket nog är det roligaste jag gjort. Jag tror på att människan i grunden är gjord för att ta sig fram på sina ben ganska långa sträckor. Tycker även att man kan göra det väldigt enkelt med vanlig bra kost och bara använda kolhydrattillskott som förberedelse 2-3 dagar innan samt under loppen. Håll det enkelt, prestigelöst och våga vila 34 dagar om det behövs. Så är det för mig!
1981 • Falun
#34
3 februari 2019 kl 20:58
Gilla
Tack för att du delade med dig av din resa i kortformat Anders! :)
Jag tycker som du att man inte behöver göra det komplicerat, kostmässigt äter jag inte annorlunda på något sätt, springer jag längre än två timmar tar jag med kolhydrater men annars lever jag som vanligt bara att jag springer 70-80 kilometer i veckan :) När jag är i det så känner jag inte progressionen men tittar man tillbaka bara några månader så ser man hur mycket man hela tiden tar sig framåt på så många olika sätt.

Jag skulle aldrig själv ta fram ett löpprogram utan jag litar på rutinerade ultradistanslöpare och deras erfarenheter för att få fram det bästa mixen av olika sorters pass under veckorna. Därför var jag trygg när jag stod på startlinjen till 50 km i höstas och därför är jag trygg när jag springer 80 km i sommar och 160 km nästa år :)
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.