Att sätta upp mål

Monica Carlsson

1971 • Partille

#2

•

3 januari 2019 kl 20:59

Gilla

Jag har oförmågan att sätta mål! Eller sätter väldigt enkla kanske. Men halkar tursamt nog hyfsat bra fram i tillvaron ändå, med min egen måttstock.

Observerar dock många personer på arbetet genom åren, visst finns det en del som varit väldigt framgångsrika med att sätta mål, och nå dem. Både för karriär, privatliv och träning. Intressant område!
Självklart måste det gå att träna upp förmågan att sätta mål, särskilt inom idrottspsykologin är väl detta en stor del av den totala träningen, den mentala delen. Målbilder, visioner, hitta känslan.

Daniel Berglund

1966 • Västra Frölunda

#3

•

3 januari 2019 kl 23:58

2 Gilla

Jag begriper inte varför man ska sätta upp mål överhuvudtaget. Eller rättare sagt, jag förstår att en del vill göra det, men nog finns det folk som tränar med motor och drivkraft utan att ha mål uppsatta?

"Mål" för mig innebär något jag sätter upp och förhoppningsvis uppnår efter ett tag. Då är målet förbrukat, och jag drabbas av en liten depression, och sedan hittar jag raskt på ett nytt mål, osv.

Jag trivs bättre med att tänka i nivåer. "Jag vill springa 5 mil i veckan" t ex. Eller "jag vill vara såpass tränad att jag kan springa en halvmara på 1:40 utan särskild formtoppning eller andra hyss".

Eller för att relatera till utbildning: tentamen är ett mål, men kunskaperna är nivån. Det är kunskaperna jag vill ha. Tentan är ju bara ett bevis på att jag nog har dem.

Martin Hindlycke

1987 • Västerås

#4

•

4 januari 2019 kl 09:39

Gilla

För min del handlar mål mer om uppföljning.
Även utan mina mål skulle jag nog träna ungefär likadant, men det är klart att det blir en extra morot när man arbetar mot något.

Marcus Nilsson

1967 • www.sapiens.se

#5

•

4 januari 2019 kl 10:01

1 Gilla

För att relatera till utbildning så för mig är kunskaperna målet och tentamen det som gör att jag kan bevisa att jag har kunskaperna om det behövs.

Susanne Bornmar

1975 • Linköping

#6

•

4 januari 2019 kl 11:12

4 Gilla

"Som ni alla vet så är motorn och drivkraften i all träning att man har ett mål att träna mot."

Är det så? Jag har inget planerat lopp för 2019. Vet varken om jag vill eller ska springa något heller. Kanske att jag anmäler mig till nått, kanske inte. Får se vad jag känner för. Men jag tränar för fullt.
Långpass, intervaller, snabbdistans... Till vad? Tja, "vad jag vill" som en klok vän sa ;)

Ska ut nu på lunchen för backintervaller. Det är +2 grader och regn ute. Och jag gör det ändå. Varför? För att jag älskar träningen! Har fått frågan om varför jag fortsätter tränar som jag gör (efter maraton i Valencia i början på december), "jag har ju ändå inte en tävling som väntar". Men vad då? Det är inte ett mål som driver mig. Så vad är mitt mål?

Ärligt talat vet jag inte. Men jag har i allra största grad driv och motivation ändå.
Målet kanske är att vara vältränad, kunna springa, både långt och fort även om jag inte bevisar det på tävling, träna med snabba kompisar, bli glad över att intervallerna går snabbt, eller helt enkelt för att jag älskar att springa!
Kan bli minst lika glad för ett bra, kanske till och med PB, på ett intervallpass, än över en tävling som gått bra... Så njae, för mig är det inte alls så att "motorn och drivkraften i all träning att man har ett mål att träna mot"

Det finns faktiskt dom som rent av älskar att träna...

(Nej, inte styrketräning. Den gör jag för att jag måste. För att jag har ett mål. :) Och det målet är att hålla till den löpträning jag vill göra för att jag älskar att löpträna)

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#7

•

4 januari 2019 kl 11:37

Gilla

Är lite inne på Susannes linje. Att träna "mot ett mål" tolkar jag som att träna mot ett väl definierat tidsmål men mål kan se väldigt olika ut, träna x minuter/timmar/gånger i veckan fram till tidpunkt y, avverka en viss distans under ett år/halvår, gå ner x kilo i vikt etc.

Jag är heller inte i skrivande stund anmäld till några lopp ännu men hoppas ändå tävla lite mer 2019 än 2018 och visst kommer jag då ha definierade tidsmål, jag är relativt duktig på att sätta ett mål på maran och faktiskt träna mot det, jag är ganska duktig på att sätta tidsmål på övriga sträckor också men inte lika duktig på att ändra träningsupplägget för att nå de målen, tyvärr :)

Något jag också insett med åren är att tillfredsställelsen över att uppnå ett tidsmål, är otroligt kortvarig jämfört med all den tid som är lagt på träning för att uppnå målet. Väldigt snart efter målgång och uppnått mål så ställer hjärnan om siktet mot en ännu tuffare målsättning. Lite detta som Karin Boye var inne på i sin välkända dikt...

Marcus Nilsson

1967 • www.sapiens.se

#8

•

4 januari 2019 kl 11:57

1 Gilla

En sak som slår mig, och som har slagit mig förr, är att jag nog inte funkar riktigt som alla andra när det gäller reaktionen över att ha uppnått ett mål. Jag får ingen baksmälla efter lyckade lopp och jag kan vara nöjd över att ha uppnått i åratal. Ja, och jag behöver inte ens ha lyckats fullt ut men känslan över att jag har gjort det jobbet jag föresatte mig att göra för att försöka uppnå målet gör mig stolt.

Jag värdesätter nog helt enkelt själva resan så högt att om målet sen inte uppnås fullt ut så gör det mig ändå väldigt, väldigt nöjd. Genomförandet. För att prata löpning så värdesätter jag faktiskt inte någon seger eller uppnått tidsmål högst av det jag gjort alla år utan det jag är stoltast över är det lopp som jag fick slita hårdast på. Inte bara att jag fick slita hårdast utan att jag gav den form jag hade den dagen en chans. Sen gjorde yttre omständigheter att det gick betydligt långsammare i slutändan än vad jag ville. Men jag försökte och skapade det bästa av situationen den dagen. Jag gav inte upp. Att ge saker en ärlig chans och verkligen försöka tror jag skapar resultat. Om man kommer ihåg att resultatet bara är en konsekvens av resan så tror jag att det blir bra. Oavsett om det är träning eller något annat.

Sen som kuriosa, jag springer ibland förbi den plats där jag överraskande vann ett mästerskap för snart 40 år sedan och jag blir fortfarande varm i kroppen av minnet. Så min tillfredsställelse kan uppenbarligen vara länge. :D

Daniel Berglund

1966 • Västra Frölunda

#9

•

4 januari 2019 kl 13:14

Gilla

Tidigare hade jag ofta Lidingöloppet som "mål", inte så där jättehögtidligt proklamerat inför 12 vittnen osv, men i alla fall något som fick bestämma rätt mycket av träningen. Så i augusti ökade jag distansen påtagligt och jag schemalade hela september (kändes det som) inför Loppet. Sedan i oktober blev det i regel inte sprunget något alls.

Det där var ju helt kontraproduktivt. Nu har jag istället "målet" att hålla mig på nivån 5 mil i veckan, och det målet är ju där hela tiden, varje vecka. Därför uppfattar jag det inte som ett mål utan somjust en nivå som kräver en viss insats. Det här är mycket bättre för min del och jag håller mig springande även på vintern numera. Blir det för enkelt med 5 mil får jag höja ribban, men jag slipper att ha ett mål som jag passerar och som därefter är förbrukat.

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#10

•

4 januari 2019 kl 14:24

1 Gilla

Sådär tänker jag om min Stockholmsmara 2014 Mackan #8, jag satte en för mig hög målsättning, tränade för det och gav mig själv verkligen chansen via ett väldigt jämnt genomfört lopp, jag orkade visserligen inte riktigt hela vägen utan tappade mellan km 30-35 vilket gjorde att jag missade målet med 44 sekunder men även om jag aldrig kommer springa maraton så snabbt igen så kommer jag alltid vara stolt över både genomförande och resultat från den dagen!

Walker67

1947 • Växjö

#11

•

4 januari 2019 kl 19:15 Redigerad 4 januari 2019 kl 19:19

Gilla

Jag konstaterar att mål kan vara olika för olika personer. För en del är det ett specifikt lopp, för andra är det en träningsnivå och för någon är träningen i sig ett mål.
Jag har tränat och tävlat i 50 år och under resans gång har målet ändrat karaktär. I början var det loppen och mästerskapen som var målet för träningen, då det gällde att ha ett upplägg så att man hade toppformen till mästerskapet. Med åren ha målen ändrat karaktär i och med att det inte finns så många saker att välja på och träningen i sig har har tagit över målbilden alltmer. I år var det NM och SM för veteraner som var små "mål" inte så att jag ändrade träningen specifikt för dem utan körde vidare som vanligt med bara lite mer banträning. I år funderar jag på om jag vid 71 års ålder med ett dåligt vänsterben skulle kunna klara av ett 6 tim ultralopp i Skövde i sommar, men i så fall måste jag nog gå hela sträckan då knäna inte pallar för några längre sträckor löpning numera. I övrigt är det rätt tomt i "målkalendern" möljigen veteran-SM på skidor eller Natt-vasan 45, men inget är bestämt. Det viktigaste i den här åldern är att man kan träna öht, en ynnest som inte är given för alla. :)

Walker67

1947 • Växjö

#12

•

4 januari 2019 kl 19:28

Gilla

Fast det jag tänkte på var väl, om det finns en person, som flyter fram i livet utan att ta tag i saker, finns det några bra tips hur man skall kunna motivera den personen att sätta upp mål för sig själv. Det kan röra sig om att söka jobb, besöka ett resmål, skaffa tjej/kille, engagera sig ideellt, söka en utbildning, sluta röka, börja träna osv kort sagt de vanliga målen som många människor har. Att tjata på en person att han eller hon skall göra det och det, tror jag har motsatt effekt, borde finnas något bättre sätt.

Mikael Lipschütz

1974 • Mölndal

#13

•

4 januari 2019 kl 22:31

Gilla

Jag är mest bara lättad över att ha klarat mina tidsmål. Hade jag inte haft tidsmål hade det inte blivit många km löpning. Om jag tycker det är kul? Njae ... blir allt oftare svårare att ge mig ut. Att bara jogga 5 mil i veckan lockar mig inte.
Har varit sugen att prova fäktning men svårt att ta mig tid. Kanske för att det inte finns några tidsmål :)

Hobbylöparn

Östermalms IP

#14

•

5 januari 2019 kl 08:11

Gilla

Inget fel att ha tidsmål.

Viktigt bara att behålla dem någorlunda för sig själv, så att man inte måste stå till svars inför soffpotatisarna på jobbet varför man bommade målet med 3 minuter.

Generellt sett brukar jag försöka undvika att prata om min löpning eller lopp alls på jobbet, då den svenska janten sitter hårt rotad. För mig är det belöning nog att kunna stå på startlinjen och få möjligheten till lyxen att springa ett välarrangerat lopp med all den service som ingår.

Men visst vore det skoj att ta milen på sub 40 eller maran på 3:30 eller till och med 3:20. Tyvärr är det inte fysiskt möjligt om jag inte lägger om min livssituation helt och börjar satsa på löpningen på ett helt annat sätt.

Man kanske ska bli daytrader? :-)

Walker67

1947 • Växjö

#15

•

5 januari 2019 kl 12:53

1 Gilla

# 14 Bra inställning att inte basunera ut sina tidsmål - bättre att uppge en tid som man säkert klarar av (kan vara riskabelt på maran ifall man väggar), men säkrast är ju att hålla dem för sig själv. Om någon frågar kan man som en politiker svara något kryptiskt som intet förpliktar.

Martin Hindlycke

1987 • Västerås

#16

•

7 januari 2019 kl 10:20

1 Gilla

#14 och #15
Jag tänker tvärtom, jag ställer gladeligen upp mål och berättar om dem. Om jag inte skulle klara ett mål finns det förmodligen en anledning (skador etc?). När jag sätter upp mina mål så ser jag till att jag kan uppfylla dem med en viss nivå av träning som jag sedan ser till att göra.

Att jag kanske inte uppfyller alla mål jag har ser jag som naturligt, då har jag en möjlighet att växla upp i min träning (dvs. ändra fokus...).

Martin

1982 • Stockholm

#17

•

7 januari 2019 kl 13:38

1 Gilla

Jag ställer mig till skaran som alltid sätter upp ett mål på lång sikt (ofta inom ett år). Alla är vi olika, men om inte jag har satt upp ett mål att kämpa för, så skulle det bli betydligt färre träningstimmar. Jag skulle fortfarande träna, men inte lika mycket. Jag vill alltid utvecklas till att bli bättre/starkare/snabbare. Men att sätta upp mål innebär förstås inte med automatik att jag kommer lyckas. Om jag inte lyckas uppnå det uppsatta målet (det kan vara en tid, men också att klara av en ny utmaning), så har jag fortfarande haft en bra resa och lärt mig något på vägen förhoppningsvis. Så i det hänseendet är det resan som är målet. Om jag klarar det uppsatta målet så blir det en enorm eufori då jag ofta tränat i 6-9 månader för just ett uppsatt mål.

När det gäller att berätta om de uppsatta målen så gör jag det gladeligen till andra som är insatta och som förstår vad som krävs, som inte tar ett mål för givet, likt träningskamrater eller er på detta forum. Däremot släkt, arbetskamrater eller andra som inte förstår vilken uppoffring jag gör för mitt mål, för dem berättar jag INTE. För oavsett om jag säger att målet är 4:00, 3:30 eller 2:00 på Stockholm Marathon så är det alltid samma svar; ”Men det där klarar ju du!”. -NEEEEEJ DET GÖR JAG INTE hursomhelst... Då finns det ingen som helst förtjänst att ha autat mitt mål, eftersom det inte ger mig någon som helst support. Men när jag pratar öppet med andra som är insatta så brukar det komma en massa värdefulla tips om hur jag ska göra för att få extra hjälp för att uppnå det, saker att tänka på etc.

Carl Lernberg

1976 • Hässelby

#18

•

7 januari 2019 kl 13:44

Gilla

Jag har haft så mycket skadeproblem senaste åren och förra året dessutom förkylningar som förstört tävlingar. Därför struntar jag i mål och försöker bara träna så bra som möjligt för att nå de icke uppsatta målen ;-)

Martin Hindlycke

1987 • Västerås

#19

•

7 januari 2019 kl 15:50

Gilla

#17
Jag älskar att säga svara när någon ger ett påstående angående träning trots att man aldrig någonsin tränat "på riktigt".

Typ som om jag säger att jag har som mål att klara ett maraton på 3:30 och någon svarar att det är väl inget problem.

"Nej, det ska nog gå, jag lägger ju trots allt ner 7-10 timmar per vecka på träning (inte bara löpning) och jag äter hälsosamt, röker inte, dricker inte speciellt mycket. "