6 september 2018 kl 13:30
känner med dig! för ett gäng årsedan blev jag påkörd vilket resulterade i ett trasigt knä (som behövde skruvas ihop igen, påföjt av 7 veckors totalt belastningsförbud, slapp i alla fall gips) samt en fraktur på yttre benet i foten.
mentalt tyckte jag väntan på att få belasta var värst, det är ju så lite man kan göra själv under den tiden.
En av mina stora lärdomar är att kroppen minns så mycket. Man måste bara påminna den. Jag kom ut från operation och kunde inte få kontakt med min lårmuskel. Försökte spänna den men inget hände. En vecka senare när jag många gånger per dag försökt få kontakt började det plötsligt vid ett försök att skaka. Efter det verkade nerverna ha hittat kopplingen igen. och så fortsatte det, det gällde bara att påminna musklerna om vad de skulle göra.
En annan slående sak var att få gå mina första steg igen. Tveklöst en av de konstigaste känslor jag varit med om. Mina stackars förtvinade muskler kom verkligen inte ihåg vad de skulle göra, men efter övning kom det med :)
Under första halvåret efter att jag fick belasta benet igen gick jag på sjukgymnastik på ortopedin 2ggr/vecka. Utöver att få hjälp i hur jag skulle träna så var det ett väldigt stöd i att ha någon att bolla med. Svullnade lätt, hade ont här och där osv. Det kan vara en klurig balansgång gällande vilken smärta man ska strunta i och vilken man ska lyssna på. I det var det verkligen bra att ha stöd!
ca 6 veckor efter att jag fick belasta så testade jag att jogga första gången. Har lagt in mycket av den träning jag gjorde då i min kalender här (med start januari 2012 om du är nyfiken). Någon månad senare tog jag mig runt min första mil. Under hela det första året var jag tvungen att ta gångpauser i mina springrundor för att slippa känslan av att någon satte en kniv i knät. För att komma undan den känslan valde jag att ta bort allt skrot de satt in. efter det var det bara att köra på! Ett gäng månader senare persade jag på milen :)
Idag är det bedömt till att jag är 4% handikappad. jag märker det dock bara om jag INTE springer och promenerar de flesta dagar i veckan. Så fort jag inte kan röra mig som vanligt så svullnar och stelnar knät och det börjar bränna där platta och skruvar suttit. Innan olyckan sprang jag regelbundet pass på 20-25 km. Efter olyckan har jag bara gjort det enstaka gånger. Jag har svårt att få upp slittåligheten igen. Mängden löpning har dock varit ungefär densamma. Känner inte att det är hela världen dock så länge jag kan springa regelbundet.
Det är verkligen en balansgång i hur fort man ska gå fram. Bara att lyssna på kroppen. Ibland går mer än man trodde, och ibland var gränsen närmre än man trott. Och gränsen flyttar sig hela tiden så det är bara att testa igen och igen. Jag hade dagar då jag inte kunde gå hemifrån för att jag överansträngt benet så (som om benet var bakis), men det var ofta värt det för att få göra sådant jag blev glad och mådde bra av.
Det suger verkligen att behöva gå igenom sådant här. Man kan i alla fall komma långt på envetenhet, tålamod, hårt slit och en duktig sjukgymnast :)
Tips nu: Om du håller på att få fnatt av att sitta still nu så kan jag tipsa om enbenscykel. Kanske bökigare med gips, men borde funka om du inte cyklar så du svettas särskilt mycket. Lägg helt enkelt upp ditt skadade ben på en stol och trampa med det friska benet.
