22 maj 2017 kl 18:50
Redigerad 22 maj 2017 kl 18:51
Ja det är en svår avvägning :)
"ingen minns en fegis" är en väldigt riskabel strategi på maran, visst kan det gå vägen men risken är en mycket tuff upplevelse och ett ojämnt disponerat lopp :)
Jag har jagat den där drömgränsen några gånger med blandat resultat. Första sub3 i överjävligt väder i Stockholm 2012 och det gick vägen med en minuts marginal men det var en stress hela vägen och jag tog hjälp av farthållarna på andra halvan, hade dem strax framför mig, kunde inte slappna av ordentligt förrän jag kom in på stadion och insåg att det var klart .
2014 i Stockholm jagade jag drömgränsen sub 2:50, sprang mitt bästa lopp men låg ändå lite efter andra halvan och det riskerade bli en negativ upplevelse tills jag riktade om siktet och siktade in mig på att "bara" klara 2:50 vilket jag gjorde med 2:50:43. Ett resultat jag alltid kommer att vara stolt över även om jag faktiskt missade min målsättning.
Hösten 2014 gjorde jag ett nytt försök på samma drömgräns med lite dalande form men efter första milen på 40 minuter insåg jag att ansträngningen var alldeles för hög och justerade ner farten 10 sek/km och fick en mera kontrollerad resa fram till 2:55 på Vintermaraton. Tiden räckte dessutom till VDM-silver i M40. Ett trevligt lopp!
Igår generalrepade jag med en halvmara i 4:02 km/km på träning hyggligt kontrollerat i alla fall i knappt två mil och återigen började jag drömma om den där drömgränsen sub 2:50 (4:02 min/km) fast jag inte är lika snabb idag på underdistans som jag var 2014. Dumt, tror jag...Vi vill ofta planera, göra scenarier, vill att livet och löpningen ska vara förutsägbart men vart vill jag då komma med allt svammel?
Jo känslan och andra förhållanden på tävlingsdagen som vind och temperatur kommer att variera mer än alla de planer vi har innan loppet, mer än ett par sekunder på kilometer eller mer än ett par minuter på sluttiden. Blir det 25 grader varmt eller om det blåster tio sekundmeter så hjälper det inte att kapaciteten finns där för en snabbare tid.
Jag strävar efter en kontrollerad känsla första halvan, det kan kännas snabbt och jobbigt ganska tidigt men det måste ändå kännas lite realistiskt att jag ska orka hela vägen i farten. Jag går sällan på puls även om jag håller ett öga på den, vill helst inte ha den uppe på 180 eller över på maran, då vet jag att jag går för hårt. På min 2:50-mara öppnade jag första 5 km på 4:05-fart och kunde sedan springa lite snabbare.
Gå ut med en fart som känns i alla fall rimlig, snabb men kontrollerad och var beredd att justera tempo och målsättning efterhand. Det där med att öka efter 25.30 km tror jag heller inte många klarar. Jag är i alla fall sådan att jag kommer in i "marschfart" som jag långt in i loppet har svårt att komma ur, undantaget de sista hundratalet metrarna där det går att spurta.
