28 september 2008 kl 21:25
Sprang mitt första lidingölopp och hade som målsättning att klara 2:45 vilket jag inte trodde skulle bli något problem. Jag hade totalt underskattat lidingöloppets bana.... Första 15 flöt på ganska bra och landade på 1:18, Efter det var det ett rent helvete. varje kilometer kändes lång som en evighet. Min klocka dog efter 14 så jag hade efter det ingen koll på tiden. Var väldigt nära att bryta efter 20 km men hade några som hejade på mig där så min stolthet fick mig att fortsätta. Gick i de flesta uppförsbackar sista 10 och enda målsättningen var att överhuvudtaget komma i mål, fick stanna några gånger och sätta mig ner då jag var alldeles yr och nära att svimma.
Allting kändes oerhört smärtsamt och jag haed som nämnt inte längre någon koll på tiden men gissade på att det närmade sig 3:30. Döm av min förvåning när jag kommer på upploppssträckan och ser att klockan visar 15:47 alltså under 3 timmar, Det gav mig lite extra krafter och jag spurtar in i mål och slutar på 2:57:34.
Väl i mål tänker jag "Aldrig mer, det var det värsta jag varit med om"....
Men idag när jag fått lite distans till det så blir jag trots allt lite sugen på en revanch nästa år......!