25 maj 2016 kl 15:06
Det beror förstås vad man har för ambitioner i maran hur man satsar. I år har jag bara som ambition att ta mig igenom, känna den underbara stämningen, testa hur det känns osv. Alla tränar efter hur den egna kroppen fungerar, och hur mycket man är beredd att ge av sig själv för att få något annat. För mig med ett riktigt dåligt maratonminne från Esbo här i Finland för två år sedan, då jag sprang in i den berömda väggen vid 30 km efter att ha fått hybris och börjat rusa vid halva loppet, och var tvungen att gå i mål sista fem, är det mentalt viktigt att känna att jag är på banan igen, och det i Stockholm där jag studerat under de senaste tre åren, och där jag sprungit sex gånger förr. Det är alltså mycket känslor med i bagaget under resan mot maraton och under/ efter själva loppet.
Så är jag också av tradition en försiktig general som hellre går ut löst och ökar efter halva än rusar i början. Så sprang jag mitt första marathonlopp, i Berlin, då jag kom under 4 timmar, och när jag persade på 3.45 i Helsingfors 2005. Jag vet att de extra krafterna behövs i slutet.
Nu är jag så väldigt nöjd med min träning och uppladdning. Jobbet är gjort. Sista långpasset på 20 km i söndags, 10 igår, och nu gör jag lite vad jag vill inför den 4:e. Mycket vila, något långpass, stretching, simning och tankning (även mentalt).
Hoppas också på mulet och vindstilla.