4 december 2015 kl 18:59
Jag antar att ni har moderna hjälpmedel att mäta er puls med. Om vi backar bandet till min ungdom i början av 70-talet var den gängse metoden att efter genomförd aktivitet ta pulsen i 6 sek och x med 10 för att få sitt pulsvärde.
År 1970 gjorde jag ett maxpulstest genom att springa en sträcka på 2-300 m, där sista 100-150 var i en lång brant backe. Det högsta värdet jag då mätte upp i någon av intervallerna var 22 dvs 220.
Detta värde har sjunkit successivt med stigande ålder och vid 68 års ålder är det svårt att plåga sig så hårt att det går att mäta upp. Med min gamla metod mätte jag nyligen upp 16 men inte 17 slag på 6 sek, vilket i så fall skulle vara 165 el 170 slag/minut. På dessa sex backintervaller med stavar i en slalombacke låg jag på 160 i snitt, vilket är mycket nära mitt max, men det blir allt svårare att motivera sig till detta plågeri.
Hur nära sin max-puls man kan ligga på ett tävlingslopp har mycket att göra ens förmåga att plåga sig. Jag tror det är fullt möjligt att ligga på runt 90 % av sin maxpuls, speciellt direkt efter målgång efter att ha gett järnet i spurten.
Testet enl ovan tycker jag verkar alldeles för långt utdraget,risk finns att man bränt för mycket krut för att kunna ge det sista, så man kommer upp i taket.
