17 mars 2015 kl 14:10
OK , du bad om en förklaring mer än bara "det blev jobbigt"
När du springer på en relativt hög intensitet kommer din kropp att använda en större andel kolhydrater till förbränningen, och eftersom kroppen inte klarar av att ta upp hur mycket kolhydrater som helst blir ett marathonlopp en kamp mot glykogenet, hur mycket du än dricker/äter kommer dina kolhydrat-depåer sakta men säkert att minska.
När nivåerna blir tillräckligt låga kommer 2 saker att hända.
1. Din hjärna kommer göra allt i sin makt att förmå dig att stanna/sänka farten, allt för att säkerställa att nödvändiga mängder glykogen finns kvar framför allt i levern. Detta tar sig i uttryck som att du mentalt blir väldigt trött, omotiverad, benen blir som två betongstoplar osv.
2. Din kropp kommer automatiskt att gå över till en bränsleblandning med större andelen fett som bränsle, och eftersom fett kräver mer syre i förbränningen kommer du antingen behöva öka din syreupptagningsförmåga helt plötsligt, alternativt sänka farten till en nivå där mängden syre som kommer in räcker för den aktivitet som utförs, enkelt kan man säga att det senare alternativet täcker alla individer inklusive du.
Men du är ung och stark och det kan ju kompensera för rätt mycket. Frågan är om du har pannben nog att uthärda det maran handlar om i sin kärna, dvs dom sista 12km, det kan bara du svara på den 30/5.