25 september 2014 kl 09:30
Redigerad 25 september 2014 kl 09:34
Oj! Det var ett krångligt ämne du tänker skriva om :-)
Tror det handlar om tävlingsskalle i kombination med vilka förväntningar man har på sig själv och vilka förväntningar man upplever att andra har på en själv.
Känner man att man inte har något att bevisa för någon annan eller för sig själv så tenderar man nog att lyssna på sin kropp på ett bättre sätt. Får man ont under tävling så bryter man, eftersom man så snabbt som möjligt vill bli frisk igen.
Är man en tävlingsmänniska som vi prestera, bevisa något för sig själv eller andra, så tenderar man att lyssna mindre på smärta. Man ska igenom loppet, trotsa smärtan och gärna slå den tid som man har satt upp som mål, No Matter What.
Jag tillhör tyvärr den senare sorten, även om jag kämpar för att lära mig lyssna mer på kroppen. Det som är bra med att vara tävlingsmänniska är att man faktiskt oftast presterar lite bättre i enskilda lopp. Man är duktig på att få ut det som finns i kroppen vid varje enskilt tillfälle. Kanske är man också lite bättre på att träna bra och ge sig själv de bästa förutsättningarna för att lyckas. Baksidan på myntet är ju att man kan dra på sig långvariga skador eftersom man inte bryter i tid eller tränar för hårt samt att man kan bli enormt besviken och tappa lusten om man misslyckas.
Hoppas att du får in många infallsvinklar och lycka till med arbetet.
