Löpning • Tävlingar & Motionslopp • 8 inlägg • 1966 visningar •

Ditt bästa marathon

Eva Lindskog

1973 • Basel

•

26 maj 2014 - 17:02

Gilla

Jag är nyfiken på vilken strategi ni hade när ni satte personligt rekord på marathon. Låg ni på en hög ansträngningsnivå från början och orkade hålla den eller tog ni det avsiktligt lugnt initialt för att sedan hålla den farten eller tom öka?

På min bästa mara hittills kändes det som att jag låg och bromsade i tre mil, sedan gick det lite tyngre men det blev aldrig riktigt jobbigt. Det gör ju att jag undrar om jag kunde gått ut hårdare då - eller om jag hade kraschat om jag försökt med en högre fart. Hur jobbigt kan det då kännas i början och ändå gå bra? Om man verkligen skall maxa kan man väl inte ligga och bromsa i tre mil, eller hur!

Kan ni inte berätta om hur det var för er när ni gjorde ert bästa lopp?

Peter H Nilsson

1966 • Karlstad

•

26 maj 2014 kl 17:39

Gilla

Intressant fråga som jag hoppas ger många svar.
Själv har jag gjort två men inget av dom var mitt bästa. Det blir tredje gången i september :-P

Kristina Sörensen

1960 • Sundbyberg

•

26 maj 2014 kl 17:43

Gilla

När jag sprang min snabbaste mara var det brutal värmebölja (Stockholmsmaran). Jag sprang hela maran som typ långa intervaller. Sprang på som en tok mellan vätskedepåerna där jag stannade till i skuggan, drack och hällde vatten på huvudet. Många sprang om mig då men jag tog många mellan vätskestationerna istället. Ett okonventionellt sätt som jag aldrig sett någon rekommendera men för mig funkade det bra och det blev riktigt behagligt. :-)

lugn jogg

1985 • Stockholm

•

26 maj 2014 kl 18:04

Gilla

Har kört samma strategi alla gånger egentligen och det enda misslyckade loppet jag gjort är LL2012. Jag har frågat runt i startfältet efter nån som har en måltid som är lite snabbare än min egen. Tagit rygg på den personen och bitit ihop och har slagit pb på distansen på varje lopp :)

På den senaste halvmaran jag sprang ville jag lägga mig ner och gråta med 5 km kvar men jag pustade och flåsade mig fram och kämpade för att ha min "hare" inom synhåll.

Att köra sitt "egna race" funkar inte riktigt för mig på lopp, det är bättre att samarbeta sig fram till ett bra resultat.

Staffan Westberg

1960 • Örnsköldsvik

•

26 maj 2014 kl 18:04

Gilla

De bästa o snabbaste marorna (av drygt 120) har jag gått ut relativt tufft och tappat kring två minuter på andra halvan.

Har någon gång när jag varit i dålig form sprungit snabbare på andra halvan, men då mer beroende på att jag varit starkare än jag trott.

Alltid en härlig känsla att springa om betydligt fler på slutet än att själv bli omsprungen.

Men ofta har jag tappat 8-10 min på andra halvan, har jag tappat mer har jag haft nån sjudom på gång eller missbedömt formen totalt.

Leif Andersson

1954 • Falun

•

26 maj 2014 kl 18:58

Gilla

Nu är inte marathon min sträcka, alldeles för långt för mig både mentalt och fysiskt. Några gånger har jag gått ut för hårt och kroknat fullständigt. Andra har jag kroknat ändå med kramp och stela leder och ben. Gjort två godkända lopp och på bägge av dessa har jag gått ut i fart jag tyckte jag kunde hålla hela vägen. Vilket för mig innebär att första 10km är lekande lätt och jag blir trött först en bit efter 30km. Mitt bästa lopp var Vintermarathon i Sala då jag passerade halvan med ett leende på läpparna. Då kroknade jag först de 5 sista kilometrarna men då visste jag att sub 3:30 redan var i hamn. Möjligen kommer jag springa igen om något år eller så. Teoretiskt bör jag kunna persa. Men teori och marathon är två helt skilda saker.

Håkan Eriksson

1981 • Vegan Runners

•

26 maj 2014 kl 20:11

Gilla

Jag har bara gjort ett platt asfaltsmarathon i modern tid. Givet form och nerlagd träning så tror jag att jag fick ungefär den utdelning jag var värd. Jämn fart till typ 38 km och sen bonk. Ansträngningsnivån var lugn och kontrollerad fram till ca 30, där började det bli segt för att sen runt kanske 35 börja bli väldigt hopbitet.

5 km: 4:08 min/km
10 km: 4:11
15 km: 4:09
20 km: 4:10
25 km: 4:07
30 km: 4:08
35 km: 4:10
40 km: 4:23
42 km: 4:22

De lite mer erfarna marathonlöpare jag pratat med har dock snarare sagt att känslan redan tidigare i loppet ska vara "det här kommer aldrig hålla men nu jävlar chansar vi och kör hårt". Går det så går det och då ryker personbästat all världens väg.

Jag tror faktiskt det finns nån slags pedagogisk poäng i att ta ut sig lite för mycket nån gång och sen behöva lida hela vägen i mål och få en skämstid. Hur ska du annars veta om du inte kunnat gå ut hårdare? Inte kul när det händer men en nyttig erfarenhet.

Per Rabe

1962 • Laholm

•

26 maj 2014 kl 22:25

Gilla

Hade sovit jättelite 2 nätter pga tidsomställning. Mådde illa och hade ont i skallen innan start. Tänkte att det här går aldrig. Starten gick. Skönt att bli varm i kroppen. Huvudvärken borta efter 5K. Lättad av att slippa huvudvärken trivdes jag bland de andra löparna som egentligen sprang lite för fort mot vad jag borde orka med, men det bara rullade på. Kände efterhand att jag hade krafter att springa ännu fortare, men vågade inte trycka på förr än vid 34K. En helt underbar känsla att vara stark i mål. PB med 3 minuter. Måste ha prickat formen på nåt sätt.

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.