Halvmara vs marathon

Marcus Nilsson

1967 • www.sapiens.se

#2

•

15 mars 2014 kl 15:11

Gilla

Det beror ju på en mängd faktorer, individuella såväl som hur hårt man klarar av att gå på under en mara. För mig sliter det oerhört mycket mer att verkligen få till det på en mara jmf med halvmara. Som referens på vad jag menar att få till det på maran är att jag kanske springer 10 sek långsammare/km än vad jag gör på halvmaran. För varje procent jag släpper på den farten går återhämtningen bra mycket snabbare.

För mig, maxar jag en halvmara kan jag träna på fint redan andra halvan av nästa vecka. Maxar jag en mara kan det ta flera veckor innan benen är sig själva igen.

Så, inget givet svar annat än att jag vågar påstå att en mara är betydligt mer slitmässigt än två halvmararor.

Irene

1968 • Åstorp

#3

•

15 mars 2014 kl 15:26

Gilla

Är höfter och knän värst?

Peter P

1965 • Kungsholmen

#4

•

15 mars 2014 kl 15:53

Gilla

Lårmusklerna tar mest stryk för mig.

Irene

1968 • Åstorp

#5

•

15 mars 2014 kl 16:09

Gilla

Orkar man springa hela sträckan första gången man springer en mara eller räknar man med gångsträckor?

Peter P

1965 • Kungsholmen

#6

•

15 mars 2014 kl 16:14

Gilla

Beror på hur bra man skött träningen. Jag sprang varenda meter på mitt första lopp men har gått en del på andra lopp.

Marcus Nilsson

1967 • www.sapiens.se

#7

•

15 mars 2014 kl 16:54

Gilla

Lårmusklerna för mig med, framsida. På min första mara har jag för mig att första halvan gick på 1:40 och andra halvan på 1:52 och då gick jag massor under den andra halvan! Men så var det en spontananmälan och jag var inte tränad för distansen.

Lars Lindefelt

1958 • Borlänge

#8

•

15 mars 2014 kl 16:54

Gilla

För många år sedan läste jag i Springtime att slitaget muskulärt kan var upp till 7 ggr större när man går från halvmarathon till fulla distansen. Om det stämmer är väl osäkert men alla som gått en mara i full tävlingsfart vet att det är betydligt slitigare och kräver också mer återhämtning än efter halvmaran.

Irene

1968 • Åstorp

#9

•

15 mars 2014 kl 17:03

Gilla

Om det kan vara 7 ggr mer slitage är det helt otroligt att man t ex kan springa en Grand slam. Vissa dagar springer man ju 10 mil och står på startlinjen redan dagen efter.

Marcus Nilsson

1967 • www.sapiens.se

#10

•

15 mars 2014 kl 17:10

Gilla

Allt handlar om farten i relation till den egna kapaciteten.

Jag drog en mara på 2:43 när jag egentligen borde haft kapacitet för 2:36. Dagen efter kunde jag testa skor i sub4-fart. När jag fått på skiten har jag vissa gånger knappt kunnat gå dagen efter.

I höstas var jag farthållare och sprang på fyra timmar. Dagen efter var jag helt oberörd för det var snarare ett lugnt långpass än en tävling för mig.

Helmer Tampongförtäraren

1985 • Türinge

#11

•

21 mars 2014 kl 07:56

Gilla

Om jag springer lågintensivt, så är det mest bröstvårtorna som börjar skava/blöda efter 30-35km. Har jag inte klippt ned tånagel på ena tån, skär den gärna upp tån bredvid vid längre sträckor. Brukar inte vara större problem att arbeta efter att ha sprungit 30-40km i lågtempo.
Vid snabbare tempo så är längre sträcka alltid kämpigare, fast, springer en halvmara i kuperad terräng (inte som skogsstig eller grusväg) så kan det slita mer än ett stadsmara - o andra sidan kanske terrängen är svårforcerad, vilket gör att en måste sänka tempot rejält periodvis.

Klarar en att springa 10km utan problem i dagsläget, så är inte maran långt borta. Långt och långsamt.

Robert Vestberg

1983 • Sundsvall

#12

•

21 mars 2014 kl 08:05 Redigerad 21 mars 2014 kl 08:05

Gilla

Håller med tidigare talare, stor skillnad!

Sprang lite oplanerat min första mara i november och inte bara gentemot halvmaran var det stor skillnad, utan även gentemot Lidingöloppets 30 kuperade km.

Även för mig var det helt klart framsida lår som tog mest stryk, detta trots mycket träning i kuperad terräng inför Lidingö. Har nog aldrig hänt på lopp eller träning förut att just framsida lår jävlades, men sista 7-8 km gjorde de rätt ont.

Christian Kreisel

1967 • Västra Frölunda

#13

•

21 mars 2014 kl 08:53

2 Gilla

Håller med om att det är stor skillnad. Speciellt första maran för mig. Kunde knappt gå dagen efter.

Efter andra maran så kunde jag promenera på stan ett par timmar, trots att jag kände att jag tagit ut mig så gott jag kunde. Det samma gäller långa långpass som slet ordentligt förr, men inte längre.

Varför blir då återhämtningen lite bättre för varje gång? Antagligen för att jag har sprungit konsekvent under hela tiden sen första maran och ökat veckomängden. Kroppen anpassar sig helt enkelt. Så ju bättre förberedd desto enklare återhämtning är min teori för löpare i början av marakarriären.

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#14

•

21 mars 2014 kl 09:20

Gilla

Håller med Christian och övriga också. Det är alltid framsida lår som är mest ömma och sargade dagarna efter lopp, både halv-och helmara men det är alltid mycket värre efter maraton och återhämtningen tar mycket längre tid!

Lars Lindefelt

1958 • Borlänge

#15

•

21 mars 2014 kl 09:52

Gilla

Framsida lår jobbar ju varje gång du för benet framåt så det blir ju rätt mycket jobb på en mara. Är höftböjaren svag får den dessutom jobba lite extra. Hur många steg tar du inte på maran?

Irene

1968 • Åstorp

#16

•

21 mars 2014 kl 10:21

Gilla

Rent mentalt känns en mara överkomlig så just det är jag inte "bekymrad" för. Jag är mer bekymrad för att kroppen inte ska hålla för träningen. Man vill ju ändå inte gå hur mycket som helst under själva loppet.

Oldboy

1952 • Danderyd

#17

•

21 mars 2014 kl 21:36

1 Gilla

Det som gör störst skillnad är hur mycket man tar ut sig, eller annorlunda uttryckt hur mycket mer man satsar jämfört med ens träningspass. Är man orolig för sin kropp kan man ta det tio minuter långsammare än vad man "bör" kunna klara baserat på resultat på halvmaran t ex (förutsatt att man sprungit tillräckligt med långpass). Det blir en mycket skönare resa på det sättet.

Håller med övriga, framsida lår tar alltid stryk. Men är man inte van vid att springa långt på asfalt kan det bli vaderna som ger upp först (oftast i form av kramp) och visst kan det slita mycket på knän och höfter (särskilt om man landar på hälen) men är man ordentligt marathontränad så ska musklerna kunna hålla kroppen i bra löpställning hela vägen och då är vi tillbaka till att det nog blir framsida lår som det kommer att kännas mest i.