5 augusti 2008 kl 09:54
Har en hamiltonstövare som motioneras på löprundorna när det inte är jaktsäsong. En riktig sniffhund som är född till att springa med nosen i backen med andra ord. Men precis som någon sade tidigare i tråden så är det läge att markera att hundens uppgift under rundan är just att springa. Hundar är så funtade att de bara kan ta sig an en uppgift i taget så försök att då den att inse att det är löpningen som är uppgiften och att den är fokuserad på att du bestämmer så tror jag att du slipper mycket av vägkantsnosandet.
Min erfarenhet är att koppel är lättare om du är ovan, så att du lätt kan korrigera. Skulle det däremot bli en vana att springa med hund, och funka bra, så är det väldigt mycket skönare med midjebälte. Lätt att spänna sig i axlarna annars.
Vad gäller tempo så försök att hitta något som verkar behagligt för både dig och hunden. I förlängningen sliter det mindre på hunden om den får variera mellan trav & galopp men för en premiärrunda på 5km spelar det knappast någon roll.
Vi är noga med att markera att hon INTE får springa framför oss, utan det är vid sidan som gäller så att man har en chans att parera om något dyker upp längs vägen. Allt eftersom kilometrarna går och tröttheten och känslan av position längre ner i "flocken”sätter in brukar hon dock hamna bekvämt snett bakom.
Intervallträning fick för övrigt en ny dimension med hund! Rent lydnadsmässigt var det kanonbra för vår del eftersom hunden tvingades till uppmärksamhet när den aldrig kunde förutse vad som skulle hända härnäst. Och jag tvingades bli hurtbulle deluxe och "peptalka" min fyrbente vän genom de sista ruscherna när hon fick för sig att löpning vad mänsklighetens genom tiderna mest vrickade påfund. Undrar just vad grannarna tänkte när vi flåsade ikapp genom byn... ”kom igen då Freja, bara en backe kvar nu, braaaaaa, det här orkar du, kom igen nu, duuuuuktig tjej!" ;o)
Lycka till!