21 februari 2014 kl 17:02
Samma gamla vanliga fråga;-) Men ack så intressant!
5s/km gör en väldig skillnad på hur man känner sig under loppet, att inte gå för fullt ger en känsla av kontroll och att det går lätt, det kan man ofta ha igen när man efter 35 km slipper slå av på takten (eller redan efter 20-25-30). Inte för att jag lyckats med det själv, men.....
När jag äntligen gick under 3:30 på Stockholm marathon sprang jag den lättaste mara jag någonsin upplevt. Jag tolkar det i efterhand som att nu var jag äntligen mogen för den fart jag satte upp - alla tidigare försök under fem år har varit försök att överträffa mig själv vilket kostat mycket slit under en mil eller mer på slutet. Ändå sprang jag med ungefär samma tapp i tempo i fjol som tidigare år, några försök till andra upplägg har spruckit på att jag börjat öka för tidigt (i det ena blev det pb ändå).
I höstas kändes det så skönt att bara springa på i bra fart på Växjömaran att jag fortsatte mot bättre vetande "jag kan sätta pb på halvmaran på vägen och kanske har jag blivit så här mycket snabbare?". Jag fick slita hårt på andra halvan, fick säkert ett par minuter sämre tid än optimalt
Enda gångerna jag fått jämn eller svagt ökande fart har varit två gånger på Lidingöloppet när jag haft lägre förväntningar - ena gången som träningspass där jag höll igen hårt mil 1 och 2, andra gången för att jag trodde jag inte var i form än och hade lagt upp ett onödigt lugnt schema, upptäckte till min förvåning att jag låg nästa 20s/km snabbare varje km och lät det fortsätta så, kändes kanon och blev fet-pers. Det hör till saken att jag inte på länge försökt maxa LL30.
Nån gång ska jag försöka köra jämn fart på maran! Men det är skillnad på 30 och 42 km - 30 springer jag i stort sett varje vecka numera, 42 bara på tävling. Sista milen var rejält jobbig även på min lättaste mara då jag nog inte gav allt eftersom jag hade bra marginal till mitt stora mål. Jag har vant mig vid att vare sig det går bra eller sämre tar andra halvan runt sex minuter längre tid för mig.
Jag tror var och en måste hitta sin egen uthållighetsprofil och för det måste man experimentera lite. Gå för fullt i början håller dock aldrig på maran och det är inspirerande att springa om många sista milen. Att hålla igen en smula i alla fall första kilometern tror jag lönar sig - dock är det lurigt i Stockholm för att Valhallavägen lutar en aning utför, i alla fall andra halvan av den.