Löpning Träning 39 inlägg 14898 visningar

Långsamt tempo på distans - varför?

Åsa
1978 • Tyresö
#1
2 januari 2014 - 11:10
Gilla
Har förstått att distanspassen ska gå i långsamt tempo. Vad är skälet till det?

Själv har jag väldigt svårt tålamodsmässigt för att springa distanspassen långsamt. Har läst på flera ställen att man ska kunna prata medan man springer.
Jag ofta går ut med intentionen att springa i sånt tempo, men halvvägs in dör jag tråkdöden och springer klart passet i högre tempo.

Skulle ha lättare att hitta motivationen till att springa distanspassen långsamt om jag visste varför.
Blir träningen mer effektiv?
Minskar skaderisken?
Vad är orsaken? Hjälp mig!
< < < 1 2 > > >
1965 • Kungsholmen
#21
3 januari 2014 kl 11:02
Gilla
Åsa: Tiderna kanske är ok men då skulle jag tro att du antingen inte pressade dig till max på 10 km loppet eller så har du förbättrat dig så mycket att du nu kan springa milen på neråt 50 minuter.
Eller så har du ett j-a pannben :-) jag skulle definitivt inte palla att springa 15 km på backig bana i mitt HM-tempo dagligdags.
Gabriel Enning
1980 • Lidingö
#22
3 januari 2014 kl 11:40 Redigerad 3 januari 2014 kl 11:41
1 Gilla
Pär, ja långpassen går ofta i hög fart för dom här killarna, i alla fall under delar av periodiseringen. De är rena kvalitetspass och dom här killarna tål att springa så långt i hög fart utan att bli sönderslitna. För oss dödliga så är det mer riskabelt.

Men det intressanta i den här diskussionen tycker jag är att måndag, onsdag och fredag springer han bara i 5 min-fart, i princip. Förstår ni hur långsamt det är för en kille som utan problem springer den tuffa sista milen på NY marathon på låga 29 minuter? Det är promenadtempo. Söndagar helvila.
1976 • haninge
#23
3 januari 2014 kl 15:05
2 Gilla
Claes Åkesson morgonjoggar alltså snabbare än när han själv tävlar, intressant koncept, men det är klart, på Twitter kan ju alla slå världsrekord
Gabriel Enning
1980 • Lidingö
#24
3 januari 2014 kl 15:12
Gilla
Jojje, närå. När Åkeson var som bäst gjorde han 16 min på 5 km om jag inte missminner mig. Och då minns jag att han morgonjoggade med "2:19-mannen" i 4-fart. :-)

Men det är just den här "die hard"-attityden bland elitmotionärer som jag inte tror är bra.. Alltid kötta osv, ös på, bara kör, full fart på alla pass! Vi kör som KE Ståhl! Och sedan: tvärstopp, hälseneoperationer, utbrändhet osv.
Gabriel Enning
1980 • Lidingö
#25
3 januari 2014 kl 15:19
Gilla
Jojje, du har ju gjort grymma tider. Hur fort sprang du distans?
1976 • haninge
#26
3 januari 2014 kl 15:24
Gilla
Ja Gabriel, jag känner både Claes Å och Per Synnerman,

Morgonjogg i 4min/km när han maxar 5km på 16min är helt bortkastat.
Jag morgonjoggade i 5min/km och distanslöpte i 4:30/km

Det räckte till 14:25 på 5km för mig så det borde fungera för många andra också.

Speciellt som motionär så ska man ju inte vara rädd för att springa för sakta, det är ju inte så att det är ett OS man förbereder sig för. I sammanhanget så är ju även mina 14:25 motionslöpning.

Spring på känsla, skit i GPS, pulsklocka och bara spring, du kommer att fastna för livet!
Gabriel Enning
1980 • Lidingö
#27
3 januari 2014 kl 15:27
Gilla
Jojje, bra skrivet.
HR
1972 • Stockholm
#28
3 januari 2014 kl 15:32
Gilla
Uppfriskande Jojje, speciellt sista stycket. :)
Pär M
1969 • Umeå
#29
3 januari 2014 kl 16:35
Gilla
14:25 duger långt i det här forumet (respekt)
Åsa
1978 • Tyresö
#30
3 januari 2014 kl 17:24
Gilla
Fick massa tankar, vilket är kul i sig. Jag har ju sprungit på nu sedan jag började för 6 månader sedan utan någon som helst input från andra, så kanske blir det extra roligt nu när jag äntligen gått vidare till att prata om det med andra.

Ang motivation generellt:
1. För mig måste det i grunden finnas en lust i själva aktiviteten i sig. Om aktiviteten endast är ett medel för att uppnå något annat, är det svårt att uppräthålla den. Frågan är också vitsen med att uppräthålla den typen av aktivitet när målet väl är uppfyllt - om det inte är roligt i sig så varför fortsätta göra det? Ett exempel är att jag gillar att plugga, bara i sig. Det var inte bara något jag gjorde för att uppnå en examen, utan jag gillade själva pluggandet. Därför har jag inte slutat, även fast jag fått min examen. På samma sätt gillar jag själva löpningen bara i sig, oavsett vilka tider jag uppnår. Detta att aktiviteten är njutbar bara i sig är den viktigaste delen, om än inte den enda.
2. En annan del handlar för mig om själva lärandet. Att utvecklas och gradvis höja nivån av upplevt behärskande är roligt, i sig. För den biten krävs någon form av feedback. Den största och viktigaste feedbacken får jag av mig själv. Eftersom jag trots allt inte är gud i mitt eget liv och saknar tillräcklig kunskap för att vara expert på allt, kommer det dagar då jag är i behov av feedback utifrån. Vanligtvis brukar jag få det från en tränare, en lärare eller vad det nu är. Jag skulle t ex vara en hycklare om jag påstod att min examen var oviktig, eller att jag skulle fortsätta plugga även om jag inte fick någon respons alls utifrån. Vad gäller löpningen saknar jag lärare eller tränare. I de lägena tycker jag att en GPS-klocka eller en app eller vad man nu använder hjälpligt kan göra detta, i brist på personlig feedback från en tränare. På samma sätt blir pb och olika tider en form av respons.
3. Det finns något form av grundantagande ibland, där frihet och kreativitet ställs som motpol till struktur och stabilitet. Jag kan inte alls identifiera mig i detta. Jag kan uppleva både frihet och kreativitet i att traggla grundteknik. Samtidigt som jag kan känna mig väldigt ofri och låst om det jag gör mest blir till ett okontrollerat sprattel.

Med det sagt så håller jag med om det ni säger. Att sluta känna efter och tappa bort känslan för en aktivitet är förödande. Men jag motsätter mig å andra sidan att frihet står i motsats till att använda sig av struktur och teknik. Det kan absolut bli så om man använder det på fel sätt, men används det på rätt sätt tror jag snarare det ökar friheten. Det är i alla fall min erfarenhet från andra områden, både idrottsliga och icke-idrottsliga.
Tore Axelsson
1957 • Torsby
#31
3 januari 2014 kl 17:27
Gilla
Så ser verkligheten ut: bättre löpare springer långsamt på de flesta av sina distanspass. 90 - 120 sek. långsammare per km, än tävlingsfarten på 10 000 m är ett gott riktmärke. Eller ännu bättre är att lära sig löpa långsamt på känsla, då spelar underlag och terräng en underordnad roll.
1981 • Göteborg
#32
3 januari 2014 kl 21:23
Gilla
Jag har med haft problem att ge mig ut på längre pass i långsam fart..
Så jag ställde mig frågan..

Vad beror det på ?
Svaret blev att jag ofta inte var mentalt förberedd att vara ute på passen och att jag la långpassen senare på dagen då jag blev stressad.

Hur gör jag idag, utifrån svaret ?
Jag ställer mig in på pass på etc 2,15 h och så springer jag tidigt så jag inte blir stressad så det inte påverkar resten av dagen.

Så mitt tips ?

Ställ frågan till dig, vad beror det på ?
Och svaret har du inom dig.
Kärlek och kraft
Peter Gardell
1961 • Kallhäll
#33
3 januari 2014 kl 22:06
Gilla
Syftet med långpass är ju att bygga mitokondrier, så att man på sikt kan springa snabbare på samma puls. Har fått lära mig att ett långpass ska vara minst 75 minuter långt och att pulsen då ska ligga på 70% av max( +/- 5%).

När jag började med löpning fick jag i princip gå för att kunna hålla den pulsen, nu kan jag kuta på rätt bra vid samma puls, så visst gör det nytta!

Njuter själv kolosalt av långpassen när jag är ute. Särskilt när jag springer i naturen och kan ta till mig miljön, lukter och ljud. Om jag kommer hem efter 20km och känner att jag vill springa ett varv till, då har jag haft ett bra långpass!
Andreas Nilsson
1980 • Stockholm
#34
4 januari 2014 kl 09:15
1 Gilla
Googla Hadd's distance training så hittar du iaf en kille som på ett övertygande sätt lägger fram varför det är bra att springa mycket i låg ansträngningsnivå. Han presenterar även ett test att utföra ca varannan månad för att se hur du utvecklas.

Det kan vara svårt att springa på så låg ansträngningsnivå som rekommenderas. I början kan man bli tvungen att gå bara man får syn på minsta lilla backe. Många upplever det löjligt att motionera så långsamt då löpning är starkt förknippat med att ge järnet och må dåligt. Att vara ute och småjogga känns inte alls som att det kan ge någon effekt. Därför kan det vara bra med ett test för att se hur mycket du utvecklas så du inte lockas att börja springa snabbare.

En annan teori är att ju större bas du byggt av lågintensiv löpning desto bättre förutsättningar har du skaffat dig att kunna reagera bra på hård träning. Alltså är det kanske inte lika intressant att hålla koll på exakt vilken träning de bästa kenyanerna kör för tillfället utan framgångsreceptet var att springa flera mil fram och tillbaka till skolan varje dag.
Magnus
Stockholm
#35
4 januari 2014 kl 09:41 Redigerad 4 januari 2014 kl 09:41
Gilla
Ja visst ger det bra effekt att springa långsamt på sina distanspass; själv har jag fått mycket bra effekt av att springa dessa med 70% av maxpuls, och de har då gått ca 1½ min långsammare per km än milfart. Det kan kännas som om man inte tränar när man springer så pass långsamt, men man måste komma ner i rätt pulsnivå för att träna "rätt" system (det aeroba), och då räcker det med att ligga på 60-70% av maxpuls, vilket många inte tror.
Oldboy
1952 • Danderyd
#36
4 januari 2014 kl 12:19
Gilla
Jag har varken tid eller lust att vara ute och lufsa i milfart+90 ett par timmar om dan. Därför återknyter jag de tidiga svaren i tråden: långpassen ska gå långsamt för att man ska orka gå för fullt på kvalitetspassen.
En nyupptäckt träningsmodell är också att springa ganska mycket i sin tänkta tävlingsfart, i alla fall för marathonlöpare. Långpass och enstaka "återhämtningspass" i lugn fart, distanspass i marafart och kvalitetspass på det, samt lite styrketräning. Ett framgångsrecept för den som bara hinner 5-7 timmar i veckan.
1978 • Handen
#37
4 januari 2014 kl 12:48
1 Gilla
De här diskussionerna är alltid aktuella och oftast blir det som "två sidor". Den ena förespråkar mer kvalitè och fart. Den andra mer mängd och långsammare tempo.

Vilken sida du väljer att stå på kanske i slutändan handlar om hur mkt tid man har att lägga på träningen? Samt självklart vilka mål och ambitioner du har.

Om vi förutsätter att ett mål med löpträning är att utvecklas framåt (detta mål i sig är inte självklart för alla, jag vet) så tänker jag så här:

En elitlöpare (så som det refereras till här i tråden) springer på "heltid" och kan inte mala på med ständiga kvalitetspass. Denne/a går då sönder med 7+ kvalitetspass/v och elisatsningen blir grusad. Men vad ska löparen träna då om det inte går med kvalitet? Jo, lugna distans/mängdpass som ändå ger viss effekt t.ex arbetsekonomi, men inte sliter ner.

En motionär som har möjlighet till 3-4 pass i veckan har ett annorlunda utgångsläge. Förutsatt att kroppen är "härdad" så finns faktiskt möjlighet att träna i stort sett alla dessa pass kvalitetsbetonat. Men ger det då bättre träningseffekt med 3-4 hårda pass jämfört med att träna 2 hårda pass och 1-2 lugna? Jag vet inte.....Kanske kommer här individuella faktorer in? Hur du svarar på träning. Hur du fungerar mentalt samt hur din kropp är uppbyggd. Viss skillnad finns tydligen mellan oss t.ex. i hur våra muskelfibrer ser ut.

Ja, jag vet inte om jag lyckades klargöra något. Det känns mer som om jag ställde fler frågor än svar.

Lycka till med träningen 2014 alla!
Acke5
1959 • Göteborg
#38
4 januari 2014 kl 13:05
Gilla
"har möjlighet till 3-4 pass i veckan"

En komplikation här är att om du verkligen kör hårt på kvaitetsträningen, så kan du behöva upp till två dagars återhämtning. Saker skall repareras och inflammatoriska processer skall avstanna etc., så det är svårt att få veckan att räcka till. Även för motionären torde det därför av nödvändighet sluta med en blandning av lätt och hårt.
Magnus
Stockholm
#39
4 januari 2014 kl 16:18
Gilla
#39: "Kanske kommer här individuella faktorer in? Hur du svarar på träning. Hur du fungerar mentalt samt hur din kropp är uppbyggd. Viss skillnad finns tydligen mellan oss t.ex. i hur våra muskelfibrer ser ut. "

Här ligger nog en stor del av sanningen. Själv är uthålligheten min svaga punkt och därför svarar jag bra på långa, riktigt lugna distanspass. En person med naturlig uthållighet kanske kan köra lite hårdare på distanspassen och få god effekt av dem utan att de sliter för mycket.
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.