3 januari 2014 kl 17:24
Fick massa tankar, vilket är kul i sig. Jag har ju sprungit på nu sedan jag började för 6 månader sedan utan någon som helst input från andra, så kanske blir det extra roligt nu när jag äntligen gått vidare till att prata om det med andra.
Ang motivation generellt:
1. För mig måste det i grunden finnas en lust i själva aktiviteten i sig. Om aktiviteten endast är ett medel för att uppnå något annat, är det svårt att uppräthålla den. Frågan är också vitsen med att uppräthålla den typen av aktivitet när målet väl är uppfyllt - om det inte är roligt i sig så varför fortsätta göra det? Ett exempel är att jag gillar att plugga, bara i sig. Det var inte bara något jag gjorde för att uppnå en examen, utan jag gillade själva pluggandet. Därför har jag inte slutat, även fast jag fått min examen. På samma sätt gillar jag själva löpningen bara i sig, oavsett vilka tider jag uppnår. Detta att aktiviteten är njutbar bara i sig är den viktigaste delen, om än inte den enda.
2. En annan del handlar för mig om själva lärandet. Att utvecklas och gradvis höja nivån av upplevt behärskande är roligt, i sig. För den biten krävs någon form av feedback. Den största och viktigaste feedbacken får jag av mig själv. Eftersom jag trots allt inte är gud i mitt eget liv och saknar tillräcklig kunskap för att vara expert på allt, kommer det dagar då jag är i behov av feedback utifrån. Vanligtvis brukar jag få det från en tränare, en lärare eller vad det nu är. Jag skulle t ex vara en hycklare om jag påstod att min examen var oviktig, eller att jag skulle fortsätta plugga även om jag inte fick någon respons alls utifrån. Vad gäller löpningen saknar jag lärare eller tränare. I de lägena tycker jag att en GPS-klocka eller en app eller vad man nu använder hjälpligt kan göra detta, i brist på personlig feedback från en tränare. På samma sätt blir pb och olika tider en form av respons.
3. Det finns något form av grundantagande ibland, där frihet och kreativitet ställs som motpol till struktur och stabilitet. Jag kan inte alls identifiera mig i detta. Jag kan uppleva både frihet och kreativitet i att traggla grundteknik. Samtidigt som jag kan känna mig väldigt ofri och låst om det jag gör mest blir till ett okontrollerat sprattel.
Med det sagt så håller jag med om det ni säger. Att sluta känna efter och tappa bort känslan för en aktivitet är förödande. Men jag motsätter mig å andra sidan att frihet står i motsats till att använda sig av struktur och teknik. Det kan absolut bli så om man använder det på fel sätt, men används det på rätt sätt tror jag snarare det ökar friheten. Det är i alla fall min erfarenhet från andra områden, både idrottsliga och icke-idrottsliga.
