Löpning Träning 7 inlägg 3894 visningar

Fotisättning i uppförsbackar

1965 • Täby
#1
24 september 2013 - 11:42
Gilla
Hur gör ni? Bara framfot, framfot med häl eller hela foten?

Närmast till hands ligger för mig nu Lidingöloppet. På mina veckolångpass (ca 25 km) i liknande terräng som LL (en smula mindre backigt) har jag tidigare landat på framfoten, och ofta hållit mig helt på framfoten. Naturligtvis beroende på lutning, men om det är tillräckligt för att kalla det "backe" så blev det ofta bara framfot.

I samband med att jag nyligen förlängde med 4 km så ville jag undvika att bli så hiskeligt mör i fötterna så jag provade att landa ungefär som när det är slätt, dvs "mittfot" - upplever som att helt foten får i ungefär samtidigt. Och jo, nog sparade det på fötterna men en smula lustig känsla - jag fick liksom svänga med höfterna för att få nån steglängd alls, känns det som. Jag har nog överlag sprungit med väldigt fixerade höfter, vilket känns som en diskussion för sig, men här kändes det som en nödvändighet att rotera fram respektive höft, sas.

Hursom, hur tänker ni. Finns det nån självklarhet här, som jag har missat?

Jag antar för övrigt en ganska normal isättning, dvs när tyngden kommer är hela foten i. Lite meningslös diskussion för renodlade framfotalöpare respektive hällöpare, antar jag... :-)

(Vid måttliga distanser/kupering så gillar jag att ligga på enbart framfot i uppförsbackar. Härlig känsla och jag känner mig spänstig. Tänker här när det blir lite längre distans.)
1978 • Arboga
#2
24 september 2013 kl 11:47
Gilla
Jag sliter först hål på sulan under och framför tårna. Så jag antar att jag springer mest på tårna i motluten.
Sliter mera på hälen än på mellanfoten så jag antar jag sätter i hälen när det är platt eller går utför.

Så jag är antignen både framfota löpare och heel-striker eller så klassas jag som ingedera. Jag väljer att inte fundera så mycket på detta när jag springer.
1965 • Kungsholmen
#3
24 september 2013 kl 11:53
Gilla
Går det fort och jag har riktigt bråttom så blir det bara framfot men efter ett tag börjar jag oroa mig för gubbvaden som kommit efter den typ av löpning och så sätter jag i mellanfot/häl.
Malin Johansson
1980 • Alingsås
#4
25 september 2013 kl 10:38
Gilla
Beror ju på lutning, men där jag springer är backarna sällan så flacka så att jag KAN sätta i mellanfot/häl även om jag vill. Det blir automatiskt bara framfot! :-)
Staffan Flodquist
1963 • Stockholm
#5
25 september 2013 kl 11:48
Gilla
Ju brantare backe desto mer framfot och trippande löpning blir det men det avgörande för hur du springer uppför ligger i steglängden, anser jag.

Samma tänk gäller steglängden, ju brantare backe desto kortare steg med så lite frånskjut som möjligt. Jag försöker låta kroppen göra jobbet genom att mer eller mindre falla kontrollerat framåt uppför backen, om ni förstår hur jag menar... ;-)

Precis som på platten så gäller det att försöka minimera tiden foten tillbringar på marken för att klara backarna effektivt. Tveka heller inte att gå uppför riktigt branta backar om du är trött mot slutet då du (enligt min erfarenhet) lätt tjänar in det du förlorar uppför i snabbare återhämtning och piggare ben jämfört med om du springer hela vägen upp med mjölksyran sprutandes genom öronen.
John
1965 • Stockholm
#6
25 september 2013 kl 13:26
Gilla
Angående svängande höfter är det inte bra i längden kan jag säga, jag sprang så tidigare o det gjorde att ITB bandet som sitter fäst vid höften o ned under knät blev utsträckt för mycket = sjuk smärta! Springer nu med ett steg enligt POSE metoden o funkar kanon!
1965 • Täby
#7
25 september 2013 kl 13:54
Gilla
Tack för tipsen ! :-)

Steglängd och frekvens sitter nog redan. Det har jag jobbat in, och ibland känns det nästan löjligt trippande i uppförsbackarna.

Så kontentan verkar vara att inte vara rädd för att köra bara framfot när det känns naturligt. Dvs inte stressa fram landning på hela foten.
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.