24 september 2013 kl 18:44
Redigerad 24 september 2013 kl 18:47
Jana: jag vet inte om du förstått att fettdriften gynnas av att man har välfyllda glykogenlager i kroppen? :-)
Det handlar om behovstrappan i kroppen vad gäller energiförsörjning och hur den skiftar beroende på hur hårt kroppen tvingas jobba.
Vid lunkande jogg i 5:30 har man en ganska bra fettdrift där man naggar ganska lite på glykogendepåerna men när tempot stiger så minskar andelen fett och andelen glykogen som omsätts ökar och ju högre ansträngningen är desto mer skiftar det åt glykogendrift. Det kommer ingen levande människa ifrån. Det gäller för alla.
Så att det går "bra" att springa på fett är en definitionsfråga. Klart att det går bra - men i vilken fart? Och hur stor andel fett? Den absolut bästa fettförbränningen har du när du promenerar raskt utan att pulsen går upp speciellt högt. Då använder du heller inte speciellt mycket glykogen.
Ju mer vältränad man är desto bättre spann av fettdrift har man - du kan alltså nyttja fettet i en högre hastighet än en en-gång-i-veckan-motionär.
Du springer ju snabbare i din 70/30 eller 60/40 fett/kolhydratdrift än en mindre vältränad löpare. och du kommer alltså komma längre på samma tid som den mindre tränade personen och även om bägge tappar orken två-tre timmar in på passet så har ju den snabbare personen kommit en bra bit längre.
Då är alltså inte fettet den begränsande faktorn utan det handlar om när den mängd glykogen som förbrukas börjar sina. Ju mer vältränad man är desto längre räcker glykogendepåerna.
Springer man i vad en del kallar ultrafart så kommer man ju extremt långt även på sina träningspass och man kan trycka 35km en helg och ändå inte lägga sig i framstupa sidoläge efteråt.
Men det är inte samma sak som att springa med lite fart eller med lite högre puls.
Man kan se det ganska tydligt på de som klarar att springa långt men ganska långsamt, typ 35km i 5:30 tempo. De klarar ofta inte ens att springa milen väsentligt snabbare än 45 minuter - deras kroppar klarar inte det höga energiuttaget i fart speciellt bra trots att de bevisligen klarar att springa långt (och långsamt).
De har inte fartuthållighet utan de "joggar" sina löppass och när de löper på tävling så kroknar de snabbt eftersom de inte är så vältränade som mängden antyder. De kroknar för tidigt eftersom de inte klarar att springa fort. Det är ingen konst att springa lååååångt, det klarar de flesta. Det är dock svårt att springa låååååångt i lite tempo. :-)
Skulle de springa intervaller på bana så är fettdriften i princip noll om de springer snabba intervaller. Kroppen varken kan eller hinner utnyttja fett som drivkälla för sådan löpning.
En vältränad löpare ska ju klara att springa åtminstone en halvmara ganska snabbt på träning och det tar sin tribut och jag kan garantera att det inte är ren fettdrift det rör sig om då. Jag följer en del löpare på jogg och vissa av dem har en mycket stor diskrepans mellan hur långt de kan springa och hur snabbt de kan springa på kortare sträckor. Andra har motsatt problem: de kan springa kort och fort men pallar inte längre sträckor.
Jag ligger i det bredare stråket: jag är varken speciellt snabb eller uthållig. Men, jag jobbar på det.
