Landa på hälen är mer löpekonomiskt.

Jag tror att om man landar på förfot eller häl är ungefär lika viktigt som om man först griper fatt i skivstången med venstre eller högre hand när man ska lyfta bänkpress.

När det är sagt, så värkar detta att vara nog ett exempel på fysiologernas bedrövliga mått på "löpekonomi". Man kan lika gott konkludera med att hällöpare har sämre relativ VO2max änd förfotlöpare. Det minnar mycket om Jack Daniels värdelösa slutsats om att 1500m-löpare är mer "ekonomiske" änd maratonlöpare i maratonfart.

Re 42

Tom: Har du källa på att Jack "Whisky" Daniels påstått nåt sånt? Jag har hört att han sagt motsatsen...

JD fann att 800/1500-löpare var mär ekonomiska på maratonfart och snabbare, det vil säga alla tävlingsfarter. Maratonlöpare var mär ekonomiska på lågare farter:

In looking at the SD (800-/1500-m runners), MD (3-K/5-K/10-K runners) and LD (marathon runners), it was found that the SD runners used the least oxygen (ml.min-1.kg-1) at speeds of marathon race pace and faster, but not at slower speeds.
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1560747

Så nu är det bara att köra hårda anaeroba intervaller för din nesta maraton så vill du springa "ekonomisk". ;-)

Tom: Bara för att man har högre löpekonomi uttryckt/kilo, så innebär inte det att man är mer ekonomisk i absoluta termer. Om man läser artikeln så ser man att korrigerat för vikt och VOmax, så var medeldistansarna mer ekonomiska vid 800/1500 m RP, och marathonlöparna var mer ekonomiska vid 42 km RP.

Att ni orkar. Fokusera mer på själva träningen istället. Lär ge bättre resultat än allt detta tänk över hur ni landar på foten.

Johan: Jag finner bara abstraktet. Har du en länk til artikeln?

Bättre löpekonomi låter ju jättebra. Men vad är det man mäter? Syreförbrukning, vad jag har förstått.
Men vad begränsar ens prestanda som löpare? Det är olika på sprint, medeldistans, långdistans, marathon och ultralöpning. På medeldistans kanske det är hur mycket syre man lyckas få ut i musklerna och hur mycket fart det resulterar i. På exv marathon får man inte så mycket laktat, andelen fettförbränning är högre och fettförbränning drar mer syre om jag inte missminner mig. Kanske är det viktigaste hur mycket fett man förmår omvandla till muskelbränsle? Bara spekulerar men här jämförs det äpplen fast det är hela fruktkorgen som räknas.

"Bättre löpekonomi låter ju jättebra. Men vad är det man mäter? Syreförbrukning, vad jag har förstått. "

http://well.blogs.nytimes.com/2013/06/05/is-barefoot-style-running-best-new-studies-cast-doubt/?_r=1

"In the end, this data showed that heel-striking was the more physiologically economical running form, by a considerable margin. Heel strikers used less oxygen to run at the same pace as forefoot strikers, and many of the forefoot strikers used less oxygen — meaning they were more economical — when they switched form to land first with their heels.

Most of the runners also burned fewer carbohydrates as a percentage of their energy expenditure when they struck first with their heels. Their bodies turned to fats and other fuel sources, “sparing” the more limited stores of carbohydrates, says Allison Gruber, a postdoctoral fellow at the University of Massachusetts Amherst, who led the study. Because depleting carbohydrates results in “hitting the wall,” or abruptly sagging with fatigue, “these results tell us that people will hit the wall faster if they are running with a forefoot pattern versus a rear-foot pattern,” Dr. Gruber says."

Detta handlade om löpekonomi på längre distanser.

GLE:
allt som är kolhydratbesparande innebär ju i praktiken att man använder mer fett - och då underförstått att ansträngningsgraden blir lägre, annars skulle kroppen inte kunna springa på en högre andel fett.

Blir lite misstänksam när de skriver: "their bodies turned to fat and OTHER fuel sources..."

Med andra ord så minskade kolhydratuttaget och andelen fett som förbränns ökar vilket antyder en lägre ansträngningsgrad men "other fuel sources" = vadå? Det finns inte så mycket kvar att välja på än protein vilket man helst inte vill knapra på eftersom det antyder att glykogenlagren och glukostillförseln redan haltar och att fettförbränningen INTE är tillräcklig för att energiförsörja löpningen. Det stämmer liksom inte, andelen fett ökar i lägre ansträngningsgrad men det blir ju lite fel om proteinnedbrytningen startar också.

Att fettsyrorna _frisätts_ i samma takt ut i blodet det vet man sedan länge, men proteinnedbrytningen tyder ju på att kroppen inte kan (läs: hinner med pga ansträngningsgraden att) använda de frigjorda fettsyrorna utan måste spjälka protein. Allt detta beror i första hand på att glykogen och tillgängligt glukos i blodet håller på att sina och det är sannerligen ingen indikation på god löpekonomi.

God löpekonomi är hög andel fettförbränning (för vältränade innebär detta givetvis fortfarande en hög fart) och helst ingen proteinnedbrytning alls... ...vilket alltså förutsätter att glykogenlagren är hyfsat intakta och glukos finns tillgängligt. Det gäller att komma ihåg behovstrappan i kroppen och att den vill skydda kroppen ifrån uttömning av glykogendepåerna och leverglukos eftersom det innebär att man väggar stenhårt.

Det finns INGEN som springer bra när glykogenlagren är (nästan) tomma. Att lunka fram är inte att springa och att klara sig på enbart fettförbränning vid nästan uttömda glykogenlager innebär per automatik en drastisk fartsänkning. Det ser man på alla långlopp om man ser på unga killar och tjejer som öppnar "starkt" och sedan blir omsprungna på slutet av någon som maler på i ett bekvämare tempo... ;-)


Men utan att veta om det är i samma faktiska fart och under hur lång tid det uppmättes och om hur många individer som testats och hur testet är upplagt så är det i princip värdelöst vetande och inget man kan dra slutsatser av åt något håll. Det är spekulativ forskning och för mig så blir det till slut löpsedelsnivå av det hela. 5:2 metoden har ju nyss "ersatt" LCHF på löpsedlarna och varannan vecka är det vittnesmål om hur bra det är och varannan vecka om hur "farligt" det är.

Om _jag_ springer barfota på asfalt så tycker jag mig få till ett naturligt löpsteg med mellanfotslandning. Det går inte att springa på hälen. Inte ens med glide-tekniken. De som tittar på kanske tycker att det ser ut som att man sätter ner hälen platt på men fotvalvet kollapsar ju ner under landningen och det är ju fotvalvet som man rullar över under en mycket kort tid som ger sken av att man landar på hälen.

Springer man enbart framfot (med hälen i luften under hela fasen) så är det ganska struttigt och blir snabbt ansträngande, redan efter ett par hundra meter så känns benen onödigt ansträngda. Man utnyttjar ju inte det naturliga dämpmekanismerna i fotvalvet. Sprint går ju bra med den tekniken på kortare sträckor men att sakta ner farten och försöka springa så blir ju helknas tycker jag.

Mellanfotslandning funkar för mig utan att jag behöver reflektera över det. Om jag tittar ner på fötterna så ser jag att de spretar ut precis innan landning och sedan så tas stöten upp i fotvalvet och man rullar över fotvalvet och sedan sköter foten sig självt om man har en hyfsad stegfrekvens och inte försöker plantera hälen först i ett utsträckt löpsteg.

I nedförsbacke är det kanske liiiite mer hälkontakt men det är egentligen kanske mest för att fotvinkeln blir lite annorlunda i nedslaget - återigen så gäller ju att man inte bromsar upp.

I skor som är för snäva så får inte jag till mitt naturliga (för mig) fotspret innan landningen och då blir foten och vaderna tröttare. Med fotspret och den landning _som jag helt enkelt inte ens tänker på utan bara gör- så blir jag inte trött i vaderna alls. Bara om jag medvetet "tar i" uppför backar och då "gräver" mig fram istället för att korta steget och bibehålla eller öka frekvensen.

De få gånger jag haft skor som tillåtit en större grad av hällandning så har det känts av i ljumsktrakten och på "ovanliga ställen" eftersom min stegväxling blir onaturlig då.

De som springer i ultra(långsam)tempo med glidetekniken eller vad den kallas kan ju klara sig på ett pippinett steg och få en god löpekonomi och en ganska "platt på" landning. Ibland ser man en del som springer så och det ser på något sätt "rätt ut" för den personen.

Ska man börja öka på farten så blir den tekniken antagligen ganska ansträngande då den inte riktigt funkar för fartlöpning.

Löpekonomi på längre distanser utan tillförd energi är en faktor som är svår att beräkna för en del och mycket lätt för andra. Om man springer riktigt fort så är skillnaden för en del "bara" ett par kilometer i skillnad innan man väggar. Det handlar ju i princip om hur länge - i tid räknat - man håller i en viss fart och håller du "bara" i en timme och en kvart i din tävlingsfart innan du väggar men samtidigt kanske du kommer längre på den tiden än om du springer en och en halv timme i strax över tröskelfart. Eller så kommer du ungefär lika långt.

I bägge fallen har jag svårt att se att hällöpning skulle vara särskilt effektivt eller skonsamt. Men jag gör inga som helst anspråk på att ha rätt. :-)

Talar mest i egen sak där min enda löprelaterade belastningsskada kom _just på grund av_ ändrat löpsteg till hällandning med utsträckt steg i hög frekvens under en snabbmil. Innan dess, helt skadefri under nio år sånär som på en lättare sträckning som satt i ett par dagar. Och träningsvärk förstås.

Eftersom jag skrev så mycket blaj att ingen kommer orka läsa eller ha behållning av det så kommer ett stycke i repris här som är i anslutning till spekulationen ifrån forskaren om att man väggar tidigare om man springer på framfoten:

Löpekonomi på längre distanser utan tillförd energi är en faktor som är svår att beräkna för en del och mycket lätt för andra. Om man springer riktigt fort så är skillnaden för en del "bara" ett par kilometer i skillnad innan man väggar - alltså jämfört med en något lägre fart.

Det handlar ju i princip om hur länge - i tid räknat - man håller i en viss fart och håller du "bara" i en timme och en kvart i din tävlingsfart innan du väggar men samtidigt kanske du kommer längre på den tiden än om du springer en och en halv timme i strax över tröskelfart. Eller så kommer du ungefär lika långt.

Tiden och hastigheten samverkar ju. Snabbare fart och kortare tid till "väggen" kan ju vara samma sträcka som "något mindre snabb fart och lite längre tid till väggen".

Jag gissar att forskaren inte springer längre sträckor själv, eller överhuvudtaget. Men det är säkert kul att forska och få publicera något. ;)

Henrik, du måste se den här studien utifrån följande perspektiv:

En person skriver en bok om indianer i Mexico som springer. I den här boken framför han EN forskares (Liebermans) idéer om att det människan är gjord för att landa på framfoten.

Boken sätter igång en enorm trend som blir mångmiljardindustri i form av minimalistiska skor, löpkurser, POSE-metodik osv.

Då sker det som BÖR ske. Dvs, några personer frågar sig: "Stämmer detta?" Stämmer det att man blir snabbare, bättre, mer ekonomisk, mindre skadad osv om man springer och landar på framfoten.

Det sätts igång studier och nu börjar vi se resultaten. Som väntat så är det inte glasklart på det sättet som propagandamakarna vill få det till. Det är ju sällan det i livet, det mesta är gråskala, inte svartvitt.

Många personer (inklusive mig själv till viss del) lägger ner mycket tid på löpskolning och ändra sitt löpsteg. Men om man tar en titt på en video från ett motionslopp så ser man något som mest påminner om den där leksaksparaden i tomteverkstaden på julafton.

Det är ingen hejd på stilar och olika sätt att springa, och det mest intressanta är att många av de snabbaste motionärerna springer "grymt fult" (utifrån ett POSE-perspektiv). Krumma ryggar, slängande armar, långa löpsteg, kraftig hällandning osv. Men det går fort. För mig är det fort som är intressant, inte snyggt.

Läs förresten Claes Åkesons krönika i senaste Runners. Provocerande, men spot on IMHO.

Så se studien som en motvikt till all barfotapropaganda som varit de senaste åren. En motvikt, eller något som för oss tillbaka till sanningen som är att det finns inga säkra svar.

Gabriel, kan ju inte bara förlita sig på EN studie bara för att det råkar vara den senaste. Forskningsgenomgångar visar ju på lite blandade resultat och att det inte går att säga att framfotslandning är mer ekonomisk än hällandning eller vice versa.

Alla har vi ju våra favoriter. En av mina favoritstudier visar att ett par tjockskor ger lika bra löpekonomi som ett par lika tunga sockar med fastsydda blyvikter. Med den senare fotbeklädnaden springer dock försökspersonerna mer framfota och med högre stegfrekvens. Barfota ger bäst löpekonomi och studiens slutsats är skons vikt är det enda som påverkar ekonomin http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18027308

Att inte utnyttja gravitationskraften i löpning o istället köra sträckt ben med hälen först är inget vidare ekonomiskt kan jag säga, har ändrat stil o det är som en ny värld, skadefri värld dessutom! Kör dock inte jätteminimalistiska skor utan kör i mina gamla Saucony Mirage2 o det funkar med mellanfotslandning under kroppen.

Detta ble diskuterad i början av tråden, men för att få lite mär översikt...

Löparna som ble testad hadde sprungit halvmaraton i genomsnitt på 1:10, det vill säga i 3:20 min/km fart. Studien testar om löparna är "ekonomiska" i farterne 5:27, 4:37, och 4:00 min/km (11, 13 och 15 km/h).

Statistisk signifikans mätar hur tillförlitlig ett resultat är. Själv om skilnaden är mycket stor kan den t.ex. komma av att en eller två löpare har mycket hög eller låg "ekonomi". Detta var tilfället när dom testade för 4:00 fart (15 km/h), så det resultatet är ointeressant. I dom lågare farterne, 5:27 och 4:37 hittade dom en skilnad som var tillförlitlig. Många tycker nog detta är snabbt, men för dom här löparna är det inget annat än jogging.

Slutsatsen är altså att duktiga löpara är mer "ekonomiska" om dom joggar med hälisetning. Vad interessant...

Det är inte svårt att se skilnaden på en snabb löpare som joggar i 4:37 fart och en långsam löpare som närmast sprintar i 4:37 fart. Att dra slutsatser om den ene från den andra är mäningslöst.

Så detta förandrar inte min grundinställning: Lita aldri på nån som talar om VO2max!

Tom, som jag förstår det så är anledningen till att man mäter löpekonomi vid som högst 15 km/h för dessa snabba löpare, att man vill vara helt säker på att ansträngningen är helt aerob för alla i testgruppen. Om man går upp till 16 eller 17 km/h så ökar den anaeroba delen av bränsleförbrukningen och resultaten blir svårtolkade.

Det är så man mäter löpekonomi med hjälp av utandningsgaser, som jag förstår det.

Det är klart att det vore intressant att se vad som händer vid högre hastigheter, men tills dess får vi väl lita på att Haile hade rätt när han ändrade sitt löpsteg och började landa mer på hälen när han gick över till marathon, eftersom han upptäckte att han sprang snabbare då på den sträckan. Han blev mer ekonomisk och kunde hålla uppe farten längre. Eller vad tror ni?

Ok Tom, det förklarar en del. Jag kan ju inte läsa hela artikeln och tycker bara genom att läsa abstract att det finns en del avvikelser/märkligheter.
Om de hade undersökt vanliga motionärer istället för subelitlöpare så hade dom knappast fått lika stora grupper av häl och mitt/framfotslöpare. Mer än 80 % av löparna är ju normalt hällöpare (läs den stora massan, motionärerna)

Likaså brukar hällöpning vara kopplat till lägre stegfrekvens, åtminstone bland motionärer, men uppenbarligen inte hos elitlöpare.. (slutsats, bra hällöpare har hög stegfrekvens och är därför ekonomiska?)

Undersökningen är ju gjord på löpband och bör därför tas med en nypa salt. Löpband har ju ofta en viss svikt, och kan därför gynna grupper som har lite längre kontakttid i fotnedsättningen

Haile ändrade sitt löpsteg på grund av skador (två achilles-operationer). Av en eller annan grund brukar både hällöpare och forfotlöpare honom som alibi för deras syn. Hur snabbt ville han kunna springa maraton om han hadde kunnat bruka sitt naturliga löpsätt med friska läggar? Paula Radcliffe är en ekstrem forfotlöpare och har en av dom mest imponerande världsrekorderna (men är ochså skadat).

Missförstå inte, jag säger inte att en löpstil är bätre än en annan. Jag säger bara att det finns inget tillförlitlig stöd för att det generelt är bättre att landa på hälen än att landa på förfoten (eller omvendt).

Alla landar på hälen når dom går eller springer nedför, alla landar på tårna när dom sprintar eller går/springer brant uppför. Att det för en given vinkel/fart skal vara ett löpsett som passar för alla är absurd. Och det tror jag dom flesta här er enige om.

Olof: "Undersökningen är ju gjord på löpband och bör därför tas med en nypa salt."

Detta är viktigt. På ett löpband kan man studsa högt medan bandet rullar under. Det är bara att montera en trampolin under bandet så "springar" man riktigt snabbt...

Då plattan på mitt löpband gick sönder bytade jag den ut med en tjockare och hårdare platta. Farten på mina lätta pass sjönk med över 0.5 km/t.