22 september 2013 kl 12:45
Redigerad 22 september 2013 kl 12:49
GLE:
allt som är kolhydratbesparande innebär ju i praktiken att man använder mer fett - och då underförstått att ansträngningsgraden blir lägre, annars skulle kroppen inte kunna springa på en högre andel fett.
Blir lite misstänksam när de skriver: "their bodies turned to fat and OTHER fuel sources..."
Med andra ord så minskade kolhydratuttaget och andelen fett som förbränns ökar vilket antyder en lägre ansträngningsgrad men "other fuel sources" = vadå? Det finns inte så mycket kvar att välja på än protein vilket man helst inte vill knapra på eftersom det antyder att glykogenlagren och glukostillförseln redan haltar och att fettförbränningen INTE är tillräcklig för att energiförsörja löpningen. Det stämmer liksom inte, andelen fett ökar i lägre ansträngningsgrad men det blir ju lite fel om proteinnedbrytningen startar också.
Att fettsyrorna _frisätts_ i samma takt ut i blodet det vet man sedan länge, men proteinnedbrytningen tyder ju på att kroppen inte kan (läs: hinner med pga ansträngningsgraden att) använda de frigjorda fettsyrorna utan måste spjälka protein. Allt detta beror i första hand på att glykogen och tillgängligt glukos i blodet håller på att sina och det är sannerligen ingen indikation på god löpekonomi.
God löpekonomi är hög andel fettförbränning (för vältränade innebär detta givetvis fortfarande en hög fart) och helst ingen proteinnedbrytning alls... ...vilket alltså förutsätter att glykogenlagren är hyfsat intakta och glukos finns tillgängligt. Det gäller att komma ihåg behovstrappan i kroppen och att den vill skydda kroppen ifrån uttömning av glykogendepåerna och leverglukos eftersom det innebär att man väggar stenhårt.
Det finns INGEN som springer bra när glykogenlagren är (nästan) tomma. Att lunka fram är inte att springa och att klara sig på enbart fettförbränning vid nästan uttömda glykogenlager innebär per automatik en drastisk fartsänkning. Det ser man på alla långlopp om man ser på unga killar och tjejer som öppnar "starkt" och sedan blir omsprungna på slutet av någon som maler på i ett bekvämare tempo... ;-)
Men utan att veta om det är i samma faktiska fart och under hur lång tid det uppmättes och om hur många individer som testats och hur testet är upplagt så är det i princip värdelöst vetande och inget man kan dra slutsatser av åt något håll. Det är spekulativ forskning och för mig så blir det till slut löpsedelsnivå av det hela. 5:2 metoden har ju nyss "ersatt" LCHF på löpsedlarna och varannan vecka är det vittnesmål om hur bra det är och varannan vecka om hur "farligt" det är.
Om _jag_ springer barfota på asfalt så tycker jag mig få till ett naturligt löpsteg med mellanfotslandning. Det går inte att springa på hälen. Inte ens med glide-tekniken. De som tittar på kanske tycker att det ser ut som att man sätter ner hälen platt på men fotvalvet kollapsar ju ner under landningen och det är ju fotvalvet som man rullar över under en mycket kort tid som ger sken av att man landar på hälen.
Springer man enbart framfot (med hälen i luften under hela fasen) så är det ganska struttigt och blir snabbt ansträngande, redan efter ett par hundra meter så känns benen onödigt ansträngda. Man utnyttjar ju inte det naturliga dämpmekanismerna i fotvalvet. Sprint går ju bra med den tekniken på kortare sträckor men att sakta ner farten och försöka springa så blir ju helknas tycker jag.
Mellanfotslandning funkar för mig utan att jag behöver reflektera över det. Om jag tittar ner på fötterna så ser jag att de spretar ut precis innan landning och sedan så tas stöten upp i fotvalvet och man rullar över fotvalvet och sedan sköter foten sig självt om man har en hyfsad stegfrekvens och inte försöker plantera hälen först i ett utsträckt löpsteg.
I nedförsbacke är det kanske liiiite mer hälkontakt men det är egentligen kanske mest för att fotvinkeln blir lite annorlunda i nedslaget - återigen så gäller ju att man inte bromsar upp.
I skor som är för snäva så får inte jag till mitt naturliga (för mig) fotspret innan landningen och då blir foten och vaderna tröttare. Med fotspret och den landning _som jag helt enkelt inte ens tänker på utan bara gör- så blir jag inte trött i vaderna alls. Bara om jag medvetet "tar i" uppför backar och då "gräver" mig fram istället för att korta steget och bibehålla eller öka frekvensen.
De få gånger jag haft skor som tillåtit en större grad av hällandning så har det känts av i ljumsktrakten och på "ovanliga ställen" eftersom min stegväxling blir onaturlig då.
De som springer i ultra(långsam)tempo med glidetekniken eller vad den kallas kan ju klara sig på ett pippinett steg och få en god löpekonomi och en ganska "platt på" landning. Ibland ser man en del som springer så och det ser på något sätt "rätt ut" för den personen.
Ska man börja öka på farten så blir den tekniken antagligen ganska ansträngande då den inte riktigt funkar för fartlöpning.
Löpekonomi på längre distanser utan tillförd energi är en faktor som är svår att beräkna för en del och mycket lätt för andra. Om man springer riktigt fort så är skillnaden för en del "bara" ett par kilometer i skillnad innan man väggar. Det handlar ju i princip om hur länge - i tid räknat - man håller i en viss fart och håller du "bara" i en timme och en kvart i din tävlingsfart innan du väggar men samtidigt kanske du kommer längre på den tiden än om du springer en och en halv timme i strax över tröskelfart. Eller så kommer du ungefär lika långt.
I bägge fallen har jag svårt att se att hällöpning skulle vara särskilt effektivt eller skonsamt. Men jag gör inga som helst anspråk på att ha rätt. :-)
Talar mest i egen sak där min enda löprelaterade belastningsskada kom _just på grund av_ ändrat löpsteg till hällandning med utsträckt steg i hög frekvens under en snabbmil. Innan dess, helt skadefri under nio år sånär som på en lättare sträckning som satt i ett par dagar. Och träningsvärk förstås.