10 juni 2013 kl 16:39
Jag vet inte vad det tillför tråden och TS. Men jag tänkte att jag kunde bidra med hur jag upplevt veckan efter mitt första marathon.
Jag fick tag på en nummerlapp till Sthlm marathon dagen innan start, så jag var varken fysiskt eller psykiskt förberedd.
Jag har kört 2-3 pass runt 30 km under våren, sprungit runt 4 mil i veckan efter vasaloppet. Jag satsar på sub 3 h i Berlin, min första "riktiga mara"
Eftersom jag ändå tänkt springa långpass och heja på löparna och springa över 30 km, då kunde jag lika gärna ställa upp när det fanns en plats ledig.
Loppet gick i ett väldigt behagligt 4,45-tempo, det blev dock jobbigt efter 30 km och väldigt slitsamt från 35 och in i mål. Jag var helt utmattad efter loppet trots att det gick ganska mycket långsammare än min förväntade kapacitet. 3.21 kom jag i mål på, en tid som var mycket snabbare än jag tänkt, det skulle bara vara ett lugnt träningspass, men jag blev så inspirerad av publik och att springa om i 40 km.
På tisdagen efter var det dags för Blodomloppet med jobbet, 10 km runt Djurgården. Jag hade inga ambitioner eftersom jag tre dagar innan sprungit mitt livs längsta pass. Jag lyckades till min förvåning hålla farten bra hela loppet och kom in på en för mig, mycket bra tid, 37,53.
Två dagar senare körde jag extremen i Ursvik i hyfsat tempo, den rundan var som jag förväntade mig att hela veckan skulle vara, både kropp och andning var mycket dålig.
Jag vilade två dagar efter det, igår var jag ute på ett halvmarapass som gick väldigt lätt i 4.30-tempo. Fantastiskt vad kroppen kan förändras av två dagars vila.
Slutsats: Jag tror inte att min vecka efter min livs första mara var optimal, men jag känner mig nu en vecka efter maran nästintill helt återställd trots några tuffa pass inkl PB på milen (Modern tid).
Det viktigaste av allt är nog att lyssna på kroppen.