9 maj 2013 kl 16:20
Jag har en viss inbyggd skepsis till naprapater, allmänläkare och liknande men jag är ganska svag i bålen och har råkat ut för en kotkompression i ländryggen för några år sedan som inte blivit ordentligt uppkollad så just där och då lät det kanske inte så dumt med obalans.
Jag förstår att det är svårt att ställa diagnos över internet och det är svårt att förklara också för den delen :)
Löptekniken kom spontant nu under vintern då rädsla för halka gjorde att mitt steg blev kortare och detta har följt med trots barmark. Däremot har jag inte hunnit med många mil, cirka 20 mil från årsskiftet. Innan det hade jag ett löpuppehåll från slutet på november.
Om jag forsätter att löpa trots känningar blir vaden mer spänd, när det varit som värst påminner det om kramp/sendrag om än inte lika kraftfullt.
I snabbare tempon kommer känslan tidigare i passet än vid långsamma tempon. Mjukare underlag har möjligen dämpat effekten något men även tempot har sjunkit på barkspåren så det tar nog ut varandra.
Jag försöker tänka tillbaka lite längre och kan konstatera att efter Vasaloppet var jag öm i vänstra hälen och senorna under foten vilket gjorde att jag till viss del tvingade fram en framfotalandning, i alla fall på vänster fot. Jag kan tänka mig att det är en del av anledningen till varför jag bara har problem med höger.
Ju mer jag tänker på det och verkligen försöker analysera läget (och få ner det på "papper") så känns överansträngning kanske som bästa diagnos? Min största rädsla är att bli skadad "på riktigt", därav min kanske något obefogade oro i sammanhanget :-)