26 mars 2013 kl 08:15
Glenn , kör som vanligt några veckor.
Ta sedan 3-4 dagar utan löpning innan du testar igen, och när du testar igen stick bara ut med mantrat "jag ska vara ute i 3 timmar", ta med vätska, energi och förbered dig på att varva löpningen med gång.
Det man behöver bygga för längre distanser är uthållighet, och den får man genom att sysselsätta kroppen länge.
Det du kände när benen blev väldigt trötta är precis vad Marathon till stor del handlar om.
När benen är trötta och det börjar kännas stummt, är det glykogenet i benen som börjar sina och kroppen växlar över till större del fettdrift.
När detta sker märks det på flera sätt, benen känns tunga, andningen blir mer ansträngd och pulsen ökar, av den enkla anledningen att fett som bränsle kräver mer syre.
Ju mer du tränar på att vara ute länge, desto bättre kommer din kropp bli på att använda fettet som bränsle, och desto mindre kommer du lida när växlingen sker.
I det perfekta scenariot kommer du aldrig märka något, eftersom kroppen redan från början balanserar andelen fett/glykogen som används, det är nog endast förunnat eliten den förmånen men den kommer som sagt av enträgen träning på just långa distanser och mycket tid/mängd.
Jag trodde jag skulle dö när jag sprang min första mara ( sthlm 2012 ), men 6 månader senare sprang jag 50km på Borås 6-timmars och njöt verkligen av det, trots att det gjorde ont ( men jag är nog lite speciell eftersom jag trivs när det är lite grisigt och jobbigt, förutom tröskelträning det hatar jag :) )
Min poäng är att visst kan nästan alla fullt friska springa ett marathon, den enda frågan är hur långt tid det tar, och i ljuset av att ha klarat av 42.2 j*vla kilometrar för första gången, är sluttiden rätt ointressant i mina ögon :)
Lycka till !
