2 december 2012 kl 17:21
Redigerad 2 december 2012 kl 17:32
Rikard: muskelns reparationstid är hyfsat konstant.
När du blir mer vältränad så anstränger du dig relativt sett mindre för samma ansträngning efter att musklerna anpassat sig. Det innebär att din träning inte ger samma behov av återhämtning när du lagt dig på en lite högre nivå.
Kanske slipper du träningsvärken helt för samma ansträngning som gav dig träningsvärk i början.
Det innebär att du sedan måste ta i ÄNNU mer för samma "träningsvärk" som du fick i början. Men då blir reparationstiden ungefär samma.
Jag tränar (till exempel) dips mycket sällan nuförtiden. Jag kan trots det klämma lite mer än trettio korrekta dips "rakt av". Det ger mig en träningsvärk som håller i sig i kanske tre dagar. Skillnaden från när jag var vältränad var att jag kunde köra tre-fyra set på 30 dips vardera och ha en mildare träningsvärk i någon dag, kanske två. Körde jag 4x20 dips slapp jag träningsvärken helt.
När jag inte hade kört dips på två år så gjorde jag misstaget att köra 2x32 dips på gymmet när jag var där för att göra ett träningsprogram åt en kompis. Det resulterade i en veckas träningsvärk och en klassisk byggargång (släpp tjock-TV:n).
När det gäller löpningen så kommer det till en del andra faktorer än isolerade styrkeövningar och det kan vara som så att man som otränad löpare snabbt avancerar i början men att man sedan kan drabbas av "plötslig smärta/krämpa".
Detta kan bero på flera saker, bland annat så kan man vara lite för svag i vissa relevanta muskelgrupper och såpass stark i andra att man orkar kompensera med "fel" muskelgrupper. Har man flyt så springer man sig stark och slipper krämpor när kroppen anpassar sig. Har man otur så smäller det på när kroppen inte längre orkar kompensera. Kroppen flyttar ofta problemet och om man är svag i till exempel sätet så kanske baksida lår får ta över uppgiften och så känner man sig kakig och stel. Efter ett tag så blir det kanske värre eller så får man klassikerna löparknä eller ITBS eller så flyttar problemet vidare ner till vaderna.
Det finns så många varianter av elände som kan drabba en ambitiös löpare så man kan bli bedrövad. Det är vanligt med snabb utveckling för unga män/kvinnor och så tar det bara stopp. Det kan vara svårt att tolka tröttheten i musklerna annat än som "normalt slitage" och det är inte alla som kan självdiagnosticera sin kropp.
Det kunde inte jag heller efter mitt uppehåll. Jag var betydligt svagare där jag trodde att jag var stark och tvärtom. Min tidigare löparerfarenhet gjorde dock att jag själv kunde lägga upp löpningen för att passa mig och jag kunde därefter helt enkelt springa mig starkare igen istället för att springa mig trasig. Jag fick hjälp i början att ta mig förbi värsta krämporna men efter det så kände jag ju min egen kropp såpass att jag kunde ligga på marginalen och "veta" att jag skulle hålla och framförallt "veta" när det var dags att tagga ner lite.
Jag är lat nuförtiden men är inte rädd för att det gör lite ont. Gör det ont på fel sätt så får man allt vara uppmärksam dock.
Med all den skrämseltaktiken så kan man iallafall konstatera att det går riktigt bra att springa för de flesta, trots det, bara man inte jagar upp sig för mycket över tider, fart och sträckor i början. De som tränar/tränat annat brukar kunna klara sig lite bättre. Variation är bra. Men för mig räcker det med att springa.
Skulle jag vara duktig och träna annat skulle jag nog kunna bli bra mycket vassare, men det är jag som sagt för lat för och finner heller inte tiden/orken/motivationen till det. :)
En hel del "otränade" men fullt friska personer som är "jämnstarka" i kroppen har den fördelen att de får en naturlig utveckling där konditionen och muskelstyrkan följs åt på ett bra sätt. De orkar inte springa hårdare än vad kroppen pallar i början då flåset tar stopp. Då flåset blir bättre har de under tiden utvecklat muskulaturen. Sådana personer slipper ofta skador.
Typen "jag var snabb som vinden när jag var ung" är en kategori som jag själv tillhör och som är som upplagd för att i yngre medelåldern göra en comeback och dra på sig den ena krämpan efter den andra. Man tror man är stark för att man "inte haft problem" när musklerna under flera års semi-passivitet blivit försvagade men man är frisk i övrigt. Då kommer man fort tillbaka till hyfsad form men om man satsar så är det lätt att skada sig. Där fungerar man olika. Jag återhämtar mig sämre än när jag sprang förut men kom ganska snabbt i form igen.