14 oktober 2012 kl 22:40
Redigerad 14 oktober 2012 kl 22:51
Jag tror att ackumulerat slitage förr eller senare kommer ikapp en om man sprungit på den nivån. Kroppen tappar väl suget på att prestera och frågan är om man får samma belöning som innan.
Jag fick en stark start på året och en bra comeback, en bra bit över förväntan på alla sätt. Men, redan nu mot slutet på året så märks det att det inte direkt har kommit gratis och uppbyggnaden och slitaget har nollat varandra med en svag övervikt mot att slitaget börjar hämma mig för fartlöpning. Jag ser och känner att jag till och med springer långsammare nu mot slutet snarare än fortare. Jag fick en peak i somras och får inse att underbart är kort.
Formtoppen kom som en blipp ^ på EKG:t, sedan tillbaka på flatline________ haha.
Jag håller lite bättre trots känningar och småkrämpor och har förbättrad långtidsuthållighet men benen svarar sämre på fart. De försöker tala om något för mig.
Får jag möjlighet att behålla runt 38min fart till jag blir 45 så kommer jag att skatta mig lycklig. Jag måste skaffa mig ett långsiktigt och mer realistiskt mål för att orka fortsätta. T ex att försöka få till en Mara en gång i livet.
Springa milen under 40 kostar på för mycket för att ha som värdemätare för mig och jag har börjat hata det med passion.
Det gör ju för ont nuförtiden. Jag brukar skylla på att jag blivit lat men det handlar mer om att smärtan blir för jobbig och det känns som att varje gång blir den sista. Att få kliva upp 4:05 känns ju befriande i sammanhanget.
Om jag får drömma mig tillbaka så tror jag att jag hade kapacitet och möjlighet att trycka ner milen till 33 minuter med en målmedveten satsning och genom att dra ner på mina andra dåvarande aktiviteter, som jobb, flickvän, klättring osv ;) men att jag kanske inte orkat hålla den standarden uppe så länge.
Jag var rätt stabil runt strax över 35min då jag gjorde ett otal försök att gå under 35 men oftast hamnade på 35:40 till 35:20 i de försök som inte avbröts. Min löparkompis som var snabbare än mig kunde ju inte springa åt mig så hans draghjälp räckte ju inte hela vägen. Det bästa beslutet jag tog då var som sagt att sluta klocka milen. Det bästa för min framtida löpning som föredetting är att sluta med det igen och satsa på längre sträckor i mer hanterbar fart runt 4:05 till 4:10 och låta milen hamna där den hamnar. Sist hade jag målsättning 38 min, men missade med en halvminut. Mer orkade jag inte den dagen men så här i efterhand tycker jag att jag kanske kan nöja mig med det.
Fegt? Kanske, men jag vill ju inte sabba min comeback till löpningen som sådan och få elva år till i utvisningsbåset.
