22 juli 2012 kl 13:37
Re Peter
Nja jag hade, utan att veta om det först, dels en låsning i ena sacro-ilicaleden (mer eller mindre dvs varierande, och troligen från ett fall på korsryggen)) och dels en enligt neurolog troligen medfödd försvagning i vänster gluteus medius dvs sidostabiliserande muskel, som medförde en "onödig" potentialbegränsning.
Båda dessa ihop gjorde att jag inte efter ca 5 års nära maxträning (med min bedömning och vilja) inte verkade tåla den längre eller snarare att resultaten och löpekonomin blev för dålig. Utan dessa "åkommor" hade sannolikt marathonlöpandet i bra klass blivit mycket längre än åren 1978-1983
Jag gjorde dock inte annat än tränade och tävlade så jag kände mig alltid väldigt utvilad och löpsugen, (utom vid skräpväder) under mina bästa år och var i grunden lat och gillade inte att plåga mig. Så jag upplevde inte att det var "träna sönder"-träning. Det mesta var långsamma 3-milspass eller längre.
Det är värre för de som jobbar, har småbarn etc...
Men jag kunde ändå snitta 14 mil/vecka i 20 år 1978-1997 och klara milen på 33 eller bättre så helt hopplöst var det inte, men marathon gick inte alls lika bra längre efter 1983 och det kändes som de nämnda svagheterna aldrig kunde åtgärdas helt.
Numera med mindre än hälften så mycket löpmängd och låg fart är inte gluteus medius-svagheten lika relativt begränsande och s-i-lederna mer stabila och mindre utsatta.
.