Förvirring kring tröskelpuls

Om man läser Håkan Larssons blog som Benny länkade till talas det om att man kan ungefär uppskatta tröskelpulsen till att vara lika med "andningströskeln". Det är där som kroppen tycker man behöver lite mer syre, men man klarar inte av att dra i sig tillräckligt enligt blogen. Då skulle man ju kunna ligga ett par slag under denna tröskel under tröskelpasset. Någon som har en åsikt om detta? Det är ju ett enkelt sätt att bestämma hur man skall lägga upp en del av träningen utan att behöva gå till något lab.

Skägget: Din trådlänk passade mycket bra in i sammanhanget. Några fler sådana trådar så gör min rubrik verkligen skäl för namnet :-)

Men allvarligt, råder det verkligen ingen konsensus kring detta? Även om någon tröskel i ordets rätta bemärkelse inte existerar så kan man ju de facto använda begreppet som ett elegantare sätt att uttrycka träning vid en viss intensitetsnivå. Och då är det ju intressant att veta vad syftet är med att träna på just denna intensitet kontra att t.ex. köra pass a la Maffetone. Ni som läst en del böcker i området, går det att på något sätt enas kring vilken träningseffekt som uppnås vid träning på olika intensiteter, eller är det så illa att beroende på vilken bok man läser får man rakt motsatta svar (som i mitt förra inlägg)?

Nej, man kan inte enas om det, somliga anser ju att alla farter tränar allting medan andra säger att vissa farter är närmast värdelösa för att de hamnar mitt emellan. Jag anser att man ska springa i alla farter med viss tonvikt på tänkt tävlingsfart men absolut både snabbare och långsammare (på långpass) också.

För mig när jag var i svensk elitklass på marathon kändes det väldigt naturligt med nästan enbart två fartlägen, distans/mängdträning i 4.20-4.30-tempo och snabbdistansträning i 3.15-3.25-tempo ungefär och bara något fortare på intervallpass

Då var min uthållighetsprofil annorlunda än nu, andningen var ytterst lugn och obesvärande upp i relativt hög fart, så t o m snabbdistansen var bara lite på gränsen andningsmässigt ansträngande. Däremot kändes det mer i benen. Farter under den kändes meningslösa att träna medan lugn distans gick att springa långt eller mycket dagligen.
På snabbdistans låg jag dock kring mjölksyratröskeln på 5-20 km-pass så tröskelträningen kunde bli omfattande.
Jag kände dock behov av viss medveten muskulär ansträngning i farter långt under tröskelfart på den tiden till skillnad från andningen, men tyckte det var bättre att prioritera mängdträning i lugnare, och mer fettförbränningstränande, fart.

Jag tror den träningen sammantaget var väldigt effektiv, bekväm och enkel för marathon för mig DÅ.

-------------------

Numera känner jag en betydligt större begynnande begränsning i andningen i mycket lägre fart både absolut och relativt min kapacitet nu, iofs rätt naturligt med ålderns rasande maxpuls och mindre löpmängd, medan det för benen känns behagligt i 5 min/km då avståndet till tävlingsfart är mycket mindre.

Om man behöver både en slags centralcirkulatorisk tröskelträning och muskulär dito så känns det som jag förr fick båda i god dos på 3.15-3.20-fart medan jag nu pga andningens (dvs hjärta/lungor) stora begränsning känner att benen egentligen inte utgör denna trånga sektor som jag som ung tränade på under snabbdistanser. Och den centrala kapaciteten tränas alltid hyfsat med enbart mängdträning, och kan i mitt fall numera troligen aldrig mer ge bra resultat ens med dubblad mängd t ex eftersom hjärtfrekvensen är så låg vid maxpuls på drygt 150.
Intervallpass känns mycket jobbigare nu pga andningsbegränsningen, och ännu mer så snabbdistans och därför blir det mycket spordisk fartträning, typ 2 x 0.5 km eller något värstingpass 4 x0.5 km någon gång :-)

Så jag tror det är sannolikt väldigt individuellt och åldersberoende dessutom vad som är effektiva farter att träna i. Jag var lat redan som bäst och gillade inte att ta i så det är ingen skillnad mot nu.

Re Stefan

Ja en ganska bra löparguru amerikanske läkaren George Sheehan myntade begreppet om löparen inkl sig själv som sitt "experiment of one".
Det blir mycket experimenterande men med bara intuitionen och självkännedom inkl "lysnande på kroppen" i vid mening kan man antagligen komma långt gärna med lite baskunskaper i botten.

Ett problem med att titta på hur elitidrottare tränar är att de har helt andra resurser både vad det gäller tid och talang än vi motionärer. Man får nog ta även det med en nypa salt och plocka russinen ur kakan även där.

Att det är mycket prat om tröskel inom löpning kanske inte är så konstigt. De flesta definitioner landar på att tröskeln ungefär motsvarar tävlingsfart på tävlingar mellan 30-90 minuter vilket innebär att väldigt mycket långdistanslöpning utförs på hastigheter i närheten av tröskeln. Kollar man på cykel (linje) eller längdskidor pratas det mindre tröskel och det är förmodligen för att man där jobbar betydligt mer med varierande insatser från korta ryck nära max till längre återhämtningsperioder på lägre intensitet. Man blir bra på det man tränar.

Jo, vi kör alla våra enmansexperiment:-)
Min favoritguru Matt Fitzgerald är inne på samma linje: det finns ett antal träningspass (långpass, långa intervaller, backintervaller, tempolöpning osv) som man behöver "lära sig" och anpassa efter ens kapacitet men blandningen mellan dem måste man lära sig själv vad som funkar, oftast är det vad som känns roligt som är bra. Inte bekvämt, men en tävlingslöpare (även på amatörnivå) gillar ju när ett pass känns "nyttigt" så jag tror ha har rätt i det.
Att man behöver lära sig standardpassen är för att tusentals tävlingslöpare har experimenterat fram dessa genom "trial and error", vi behöver inte göra om detta.