Löpning • Träning • 19 inlägg • 6092 visningar •

När det känns motigt brukar jag tänka...

Matilda Karlsson
1989 • Sjuhult
#1
•
19 maj 2012 - 21:06
Gilla
Jag läste i senaste Runner's World om olika sätt att tänka för att inte stanna när det känns motigt. Själv kände jag mig väldigt träffad av Martina Haags beskrivning.... Hur brukar ni göra? Vad har ni för tips att dela med er av?

Martina Haag, författare, skådespelare och löpare:
"Jag fäster blicken på ett knotigt träd långt borta. Bara jag kan ta mig fram till trädet så får jag stanna. Passerar trädet, men ändrar mig. Jag får INTE stanna. Haha, jag lurade mig själv! Tar direkt sikte på ett nytt träd, och så håller jag på och lurar mig själv under resten av loppet."

Niklas 32, elitlöpare:
"Genom att rabbla ett mantra inne i huvudet under hela löpningen tills jag nått slutmålet låter jag inte några negativa tankar få en chans att komma fram. Exempel på ett sådant mantra är: Snabba ben, lätta fötter, du klarar det här, du är bra!"

LG "Sub 30" Skoog, 54 år:
"När jag sprang tiokilometerstävlingar brukade jag dela upp loppet i kilometeravsnitt. Oftast hann jag upp till sex kilometer innan det började göra ont. Då tänkte jag: Nu kör jag hårt i en kilometer. När jag sen kom fram till sjukilometermarkeringen tänkte jag: Nu kör jag hårt i en kilometer till. Och så fortsatte jag så."

Mustafa "Musse" Mohamed, 33, svensk rekordhållare på 3000 meter hinder:
"Om jag känner mig trött under loppet frågar jag mig själv HUR trött jag är på en skala från 1 till 10. Om jag då till exempel uppskattar att jag ligger på åtta på trötthetsskalan, så tänker jag: Ja men då så! Då har jag marginaler upp till tian."

Annika 36, tävlingsveteran:
"Jag brukar ropa högt för att peppa mig själv under loppet: 'PUBLIKENS JUUUBEEEL!' Och så höjer jag armarna i en segergest. Tidigare sprang jag i ett diadem med kaninöron. När publiken applåderade fick jag en extra skjuts framåt, men efter ett antal maraton skavde diademet i hårbotten, så numera ligger kaninöronen i byrålådan."

Anita 71, över 30 genomförda maraton:
"Jag brukar tänka på vad jag ska äta när jag går i mål. Och ju fortare jag kommer fram, dest snabbare kommer jag att få min spagetti eller vad det nu är som jag är sugen på."
Johanna Gullberg
1983 • Kreta
#2
•
19 maj 2012 kl 22:07
Gilla
Haha! Så roligt och peppande!
Björn
1962 • Det kuperade landskapet
#3
•
19 maj 2012 kl 22:10
Gilla
Jag säger till mig själv.
Jag gör det för att det är kul.
Jag gillar ju det här
Ingen tvingar mig
Peter P
1965 • Kungsholmen
#4
•
19 maj 2012 kl 22:42
Gilla
Öl
#5
•
20 maj 2012 kl 06:09
Detta inlägg har raderats
Magnus Bodin
1967 • Lund
#6
•
20 maj 2012 kl 08:30
Gilla
Läs mycket. Skaffa en massa "roliga" problem. Studera.
Då finns det hur mycket som helst att fundera på under långrundorna. Tiden flyger iväg.
oscar olsson
1983 • Paris
#7
•
20 maj 2012 kl 16:22
Gilla
Jag kopplar bort allt och tänker inte alls. På så sätt tänker jag inte på att jag är trött heller.
Caroline Y
1964 • Huddinge
#8
•
20 maj 2012 kl 17:31 Redigerad 20 maj 2012 kl 17:37
Gilla
Jag brukar tänka lite olika saker:
Ibland tänker jag att jag måste hålla mitt löfte:
'Jag hade ju bestämt att jag skulle springa X km (t.ex distans eller långpass på 12, 15, 20)' och 'jag skulle komma upp i X km denna månad...', 'Det står ju i mitt träningsschema att jag måste springa X km idag!' eller 'I am not a quitter'!
Andra tanker kan vara: 'tänk så många kalorier jag förbränner på detta långpass'... dvs att jag antingen kommer att gå ner i vikt eller kan unna mig något gott sen.
Ibland ser jag joggingturen som en upptäcktsresa: 'Vad vackert det är här. Jag borde väl kolla hur det ser ut längre bort också'
Men ofta försöker jag att inte tänka för mycket på löpningen men att ha en 'meditations/reflektions' runda och 'lösa några problem'


Emelie Lindeborg
1987 • Lenhovda
#9
•
20 maj 2012 kl 17:47
Gilla
Träd-tekniken fick vi lära oss av löpcoachen. Den brukar jag ta till när jag är riktigt trött, bara ett träd till, bara ett träd till. Ju tröttare desto tätare mellan träden.

När jag fortfarande känner mig ganska pigg så har jag oftast delat upp rundan i etapper, t ex jag ska till den kröken eller den stenen.
Karin Hedberg
1971 • Jakobsberg
#10
•
20 maj 2012 kl 17:52
Gilla
...på de som inte kan springa alls, pga sjukdom, skada eller olika rörelsehinder. Finns nog många som gärna skulle byta till sig blånaglar, träningsvärk, blåsor osv.
Matilda Karlsson
1989 • Sjuhult
#11
•
20 maj 2012 kl 18:18
Gilla
Roligt att läsa alla era olika knep!

Ska framför allt ta till mig ditt Karin!
Cathrin Mildner
1970 • Huskvarna
#12
•
20 maj 2012 kl 19:48
Gilla
vilka bra tips , tack för det ,
ska komma ihåg detta när det känns jobbigt :-)
Lindah
1981 • Sarpsborg, Norge
#13
•
20 maj 2012 kl 20:20
Gilla
Jag springer oftast till olika podcast. Favoriterna är p3 dokumentärer. En riktigt intressant dokumentär och man vill inte sluta springa :-)
anna
1980 • Malmö
#14
•
20 maj 2012 kl 20:23 Redigerad 20 maj 2012 kl 20:27
Gilla
Jag brukar tänka att ju snabbare jag springer, desto snabbare kommer jag hem igen. Och att jag kommer hem snabbare om jag springer än om jag stannar och går.

När jag har passerat halva rundan påminner jag mig när det går motigt om att allt som återstår är vägen hem.

Bästa är dock att ta av på någon väg man aldrig sprungit innan och ge sig av på upptäcksfärd, i helt nya miljöer kan jag springa mycket längre än om jag harvar på i rutinrundan.

Annars brukar jag också köra ovan nämnda metod: "Bara fram till lyktstolpen", "Bara fram till trädet", "Bara fram till den gula bilen", "Bara fram till soptunnan.", men de tankegångarna sparar jag till när jag är riktigt trött.
Stefanie Eriksson
1986 • Lund
#15
•
20 maj 2012 kl 20:37
Gilla
Jag brukar tänka att det är bra att det känns motigt ibland för då uppskattar jag rundorna med flow mycket mer, och så tar jag i lite extra.
Björn
1975 • Stockholm
#16
•
20 maj 2012 kl 21:24
Gilla
Vid hårda pass: "ju ondare det gör desto mer ger det"

Vid långa sega pass: tänker på hur gott den färska smoothien eller den kalla ölen ska smaka när jag kommer hem
Annelie
1971 • Skövde
#17
•
20 maj 2012 kl 21:39
Gilla
Idag, när det var mycket uppförsbackar och mina ben inte alls var pigga, tänkte jag att i löpningen och i livet i största allmänhet måste det vara uppförsbackar ibland. Hur ska man annars märka eller kunna uppskatta nedförsbackarna ;-)

Och min belöning efter branta uppförsbackar var en lång sträcka av svagt utför längs smala stigar genom hav av grönska och vårblommor. Lycka!
Jonas Wincent
1970 • Sala
#18
•
20 maj 2012 kl 21:58
Gilla
Om det är riktigt jävligt brukar jag mässa "här och nu!" för att påminna om att befinna mig just nu och inte lägga på mer börda genom att multiplicera jävelskapet med sträckan som är kvar.

Det mesta kan man stå ut med bara man slipper veta hur mycket mer man måste ta.
Karibou
1976 • Sundbyberg
#19
•
20 maj 2012 kl 22:18
Gilla
hehe! Hade precis detta i baktanke idag. Tänkte faktiskt "ok, kör till km8 då har du gjort 16km när du vänder - framme till 8-an, blev det "tja, en till och du klarar 18" och väl till 9-an, var det "ok, nu är du bara 1km till målet som sattes från början så kör bara och när du vänder blir det 20km"...
När det blev super tufft idag, var det att byta inriktning i träningen, följa cyklarna, hitta tillbaka dem delar jag känner som "km-skylt" (dvs, km 6 är under bron, km 5 är där osv...).

Annars är det "du har fixat 3 marathon och 4 halv mara... långpasset är väl en liten plutt träning bredvid dessa!!!"

Har enbart en gång avbrutit en träningspass och tog spårvagnen: Hade sprungit 36km och väl framme till Linnéplatsen (dvs 1km hemifrån) sa bara kroppen "nej tack" - då lyssnade jag (denna gången!) - känndes helt rätt att ta spårvagnen!
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.