Min första mil

Ååh vad nöjd jag är ikväll. Jag har sprungit min första mil och det känns så himla härligt att ha klarat av det. (tider ska vi inte tala om för jag är en snigel, men hellre en långsam mil än ingen alls)

I alla fall, för lite drygt 2,5år sedan när jag vägde ca100kg efter min andra graviditet hade jag då ingen tanke på att ge mig ut och springa. Så när sonen var 1år och jag fortfarande inte vägde i närheten av vad jag ville väga så fick jag nog. Vikten skulle bort och det fick ta den tid det ville, (Några kilon hade ammats bort men jag låg och pendlade mellan 92-94kg vilket kändes för mycket till mina 173cm.)

Som en del i det fick jag förra våren för mig att här ska ut och springas, började lätt med lite jogg blandat med promenad men det gick inte särskilt bra och jag fick hela tiden förkylningar, inga småförkylningar heller. Så tillslut la jag mina planer på hyllan. I juli hade jag iaf gått ner så mkt som jag ville (ca 22kg) Så när augusti kom och jag äntligen hade varit förkylningsfri under några veckor så skrev jag in mig på ett gym, tänkte att det var ett bra sätt att utnyttja friskvårdspengarna från jobbet. Och att det är säkert bra för att hjälpa till att hålla min nya vikt.

Så började jag träna, lite allt möjligt, pass som passade in med mina jobbtider, passade inget pass så fanns ju alltid crosstrainern och vikterna. Så körde jag på, vågade mig tillslut på lite spinning, började lätt med 30min och hade ont värre i arslet sen. Men jag tänkte att det är det nog värt. Så jag började köra spinning regelbundet också.

Ja, så kom vårvintern, träning fick det bli allt mer sällan eftersom jag numera hade en man som veckopendlade istället för att vara föräldraledig. Ja, och sen kom ju våren också och tiden närmade sig att min man skulle ta och lämna mig helt för ett fjärran land. Ja, så vad gör man då? Inte hade jag tillräckligt med barnvakter i närheten för att kunna ränna på gymmet i alla fall. Så jag tänkte att jag har iaf barnvakt så jag kan ut och springa och bra grusvägar och stigar finns det ett överflöd av här i skogen som ligger nästan precis utanför husknuten..

Så jag började springa, den här gången var det mkt lättare än sommaren innan eftersom jag hade byggt upp kondition på gymmet, bara det att springa och köra spinning är lite olika. Men med en hel del vilja så lyckades jag springa 3,5km första gången, sen kände jag mig ungefär som Markus Hellner efter en femmil eller något liknande. I varje fall så tänkte jag inte ge upp. Jag tänkte att om den där karl´n jag är gift med kan dra till fjärran land för att han ville det så måste jag ha något att syssla med här hemma. Så jag bestämde mig att en mil ska jag jävlar klara av att springa innan hösten är här. En mastodontförkylning i juni satte rejäla käppar i hjulet och jag var tillbaka på noll i princip efteråt, men sen har jag sakta men säkert byggt upp min träningsmängd varje vecka. Så i eftermiddags hade jag avtalat med barnvakt och tänkte att NU. Och så blev det :)

För övrigt kan jag säga att min "nöd-träning" som jag tog till när jag inte kunde flänga på gymmet längre har blivit min ventil i vardagen. Jag hade inte pallat den här tiden själv hemma lika bra om jag inte fått komma ut och tömma huvudet. Och jag är helt fast kan jag säga.
Så nu får jag väl sätta upp lite nya mål då, mål motiverar. Jag är anmäld till ett mil-lopp nu snart, jag tänkte prova på ett 5km-lopp i terräng senare i höst, det verkar kul, och jag ska helt klart satsa på en halvmara nästa år. Och min snigeltid på milen ska jag i alla fall få upp till en sköldpaddstid. Så det så!
Och när mannen kommer hem till jul så får jag nästan all tid i världen till att träna, både på gymmet och springa.