Löpning Träning 152 inlägg 8359 visningar

Forskning om framfotalöpning

magnus lindgren
1970 • Linköping
#1
15 maj 2011 - 17:42
Gilla
Häromdagen berättade en bekant att han varit på föreläsning på sin idrottsklubb där en "expert" (osäker på personens inriktning, kiropraktor möjligen) talade om idrottsskador. Någon åhörare hade frågat om barfotalöpning. Experten hävdade att det inte finns någon forskning som belägger framfotslöpningens ofta framhållna positiva effekter. Experten hävdade vidare att framfotslöpning/barfotalöpning kan vara ok - om det inte sker kontinuerligt. Har man låga fotvalv i behov av inlägg är återkommande barfotalöpning direkt skadlig och kan leda till att fotvalvet "sjunker ihop" (kanske inte expertens exakta ordval men det var ungefär så jag fick det återgivet).

Personligen har jag sedan ett år tillbaka lagt om min löpstil till framfotsisättning och alternerar mellan VFF Trek och ett par Kinvara. Mina tidigare knäproblem har nu helt försvunnit, så jag tror starkt på löpstilen och filosofin bakom det.

Nu undrar jag om påståendet att det inte finns några studier gjorda i ämnet är sant. Sedan skulle det vara intressant höra vad expertkåren, idrottsläkare, kiroprktiker, ortopeder, etc. anser om framfotslöpning. Råder det delade meningar eller konsensus.

Jag personligen tror inte ett ögonblick att ens fotvalv skulle påverkas negativt av framfotalöpning, men jag har inte några medicinska eller ortopediska kunskaper eller teorier att backa upp det med. För min sedan tidigare skeptiska bekant blev den nämnda expertens uttalande en bekräftelse på riskerna med framfotslöpning.
< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 > > >
1964 • Huddinge
#2
15 maj 2011 kl 18:03
Gilla
På träningslära finns en riktigt bra serie artiklar som tar upp dina frågor. http://traningslara.se/skor-barfotalopning-fotisattning-vara-fotters-utveckling-del-1-av-7/
1983 • Halmstad
#3
15 maj 2011 kl 18:07
Gilla
Jag är lite som du, har också medvetet ändrat löpstil til något som väl kan kallas framfotslöpning, eller i alla fall mellanfotslöpning. Har också hört det där med att det inte finns några belägg för att barfotalöpning/framfotslöpning skulle vara bättre (eller för den delen sämre) än hällöpning. Blev tipsad om Fysiopodden, en podcast av ett gäng sjukgymnaststudenter på Karolinska. Avsnitt två och fyra behandlar barfotalöpningen. Har inte hunnit lyssna på dem ännu dock.

Själv har jag fått problem med nersjunkna främre fotvalv med mortons tå so resultat, men om det har med min löpstil att göra vet jag förstås inte. Det går ju inte att säga att jag aldrg skulle fått det om jag sprungit på hälen. Efter stötvågsbehandling och löpvila i höstas har jag inte längre några problem, och då springer jag ändå mer nu än jag gjorde innan skadan. Men jag ökade långsamt när jag vilat klart, plus att jag körde mkt styrka och alternativ träning i vintras.

Personligen tänker jag att det är för hög belastning innan kroppen hunnit bli tillräckligt stark som är problemet. Klart man kan få problem med vader etc när man lägger om löpstilen om man inte tar det försiktigt i början. Det handlar ju om att successivt vänja kroppen.

Men det är spännande att höra vad forskarna kommer fram till. Problemet är väl bara att de aldrig kan göra en jämförande studie som blir helt rättvisande, eftersom de hela tiden måste utgå från fötter som redan från början är försvagade av att ha gått i skor under uppväxten.
1983 • Halmstad
#4
15 maj 2011 kl 18:08
Gilla
Kanske ska posta en länk också. :)
http://fysiopodden.se/
Martin Lind
1980 • Uppsala
#5
15 maj 2011 kl 18:24
Gilla
Jag har inte läst någon forskning, men har en persionlig reflektion angående att fotvalvsproblemen nämns.

Jag har senaste året dragit på mig problem med fotvalven som gör att jag nu måste ha inlägg för att ens kunna gå utan smärta (som försvinner helt med inlägg). Jag har hela tiden trott att det berott på att jag varit almänt "vek", men samtidigt kan jag sätta det samman med min övergång till framfotalöpning. Det förklarar kanske även varför jag helst springer framfota i rejät dämpade skor. I mina cumulus/nimbus ("pjäxor" kallas de av barfotalöpare) blir fallhöjden från fotisättning med framfoten till att hälen touchar ganska låg, och jag behöver ganska låg kraft över hålfoten för att "hålla emot" kraften i fotisättningen och sedan få upp hälen från marken innan jag gör frånskjutet med framfoten. Med en tävlingssko blir fallhöjden från framfotaisättning tills hälen fallit ned på underlaget längre, och jag känner att mer kraft behövs över hålfoten. Framfotalöpning känns ju även mer i mina hälsenor än att ha en initial hälisättning..

Att testa på framfotalöpning tycker jag varit en positiv upplevelse, som alla andra test av nya tekniker. Men alla tekniker är ju ansträngande, fast för olika muskelgrupper. Genom att kunna använda mig av flera tekniker så kan jag enkelt glida mellan teknikerna beroende på hur kroppen känns under passet och eventuella skavanker, och till slut leder det tnog till att man utvecklar den egna tekniken som passar ens egen kropp, med det bästa från alla. Den höga frekvensen och att hålla fotisättningen under kroppen och inte framför den är min stora lärdom av framfotalöpningen, och jag använder vanligtvis en framfotaisättning men gör det helst i väldämpade skor som gör att min hålfot inte belastas så mycket.
1964 • Huddinge
#6
15 maj 2011 kl 18:27
Gilla
Therese@ Håller med om att det oftast finns för många variabler i forskares undersökningar för en ordinär löpare som jag. Men för mig blir de mer trovärdiga än när diverse olika gurus och tyckare har funnit den absoluta sanningen.
Förra våren hade jag aldrig klarat milen under en timma. I somras började jag köra mer teknik med inriktning på matt springa på framfoten. Idag persade jag milen på Kvantumloppet. Drygt 48 min. Hade jag aldrig klarat utan att börja tänka på löptekniken.
Och tack för länken!
Mats Persson
1977 • Sävedalen
#7
15 maj 2011 kl 18:28
Gilla
Kropp och hälsa tog upp ämnet i P1 i veckan, kanske inte så djuplodande men värt att lyssna på...Orkar inte leta fram länken nu men det postades för några dagar sen här också.

Springer också i VFF. Själv är jag övertygad om att den "mjukare" löpstilen är mer skonsam, så länge man gradvis vänjer sig....men nu var det ju inte mig du frågade utan expertis :)
Martin Hägglund
1981 • Solna
#8
15 maj 2011 kl 18:59 Redigerad 15 maj 2011 kl 18:59
Gilla
Det finns förvånansvärt lite forskning om löparskor, särskilt om man letar efter något som bekräftar att pronationsstöd och mycket dämpning är bra för löpare. Däremot publicerades en bra studie om barfotalöpning som dock inte direkt undersöker vad som leder till flest skador.
Forskargruppen har sammanfattat deras fynd på en bra hemsida för lekmän, jag kan verkligen rekommendera för er som är intresserade av barfotalöpning:
http://www.barefootrunning.fas.harvard.edu/

Om någon är djupare intresserad kan de hitta den ursprungliga artikeln på http://www.nature.com/nature/journal/v463/n7280/full/463433a.html
Trallala
1964 • fd
#9
16 maj 2011 kl 10:23
Gilla
Liebermans studie kan väl snarare sammanfattas som totalt skit. Tillförde ingenting till forskningen och blev samtidigt en fantastisk reklampelare för hans sponsor Vibram :) Sen är det ju också grym reklam för hans evolutionsteori som långt ifrån är allmänt accepterad.

Titta på upplägget Martin. De har testat 5 grupper men endast valt att analyser 2 av dem. Detta var de två amerikanska grupperna. Kenyanerna som Lieberman med flera visar så fina bilder av på sin hemsida är alltså egentligen inte inkluderade i studien överhuvudtaget!

De exkluderade dessutom 2 från barfotagruppen då de inte landade på framfoten som de ansåg "vara korrekt" vid barfotalöpning.

Medelåldern hos amerikanarna som sprang barfota var 38 medan den hos de som sprang med skor var 19 år. En åldersskillnad där den ena gruppen i snitt är dubbelt så gammal som den andra. Trots det så skriver man i artikeln:

"We compared foot strike kinematics on tracks at preferred endurance running speeds among five groups controlled for age and habitual footwear usage"


magnus lindgren
1970 • Linköping
#10
16 maj 2011 kl 12:34 Redigerad 16 maj 2011 kl 12:38
Gilla
Googlar man på "barfotalöpning" kommer den långa artikeln på sajten "träningslära" upp som andra träff. Kanske har experten som jag nämnde läst den då hans slutsatser verkar överensstämma med artikelns?

Sedan tycker jag att artikeln brister i objektiv trovärdighet då den övertydligt misskrediterar alla postiva rön om framfotalöpning, från Liebernmans studie till POSE-förespråkare som Romanov. Frågan verkar provocera, varför vet jag inte.

Om nu utgångspunkten är att det inte finns några tydliga studier eller resultat, hur kan man då avråda att övergå till barfota/framfotalöpning, vilket görs i artikeln - om än inte som ett sporadiskt träningskomplement ? På vilka grunder?
Trallala
1964 • fd
#11
16 maj 2011 kl 14:35
Gilla
Varför framgår ju i den avslutande delen. Det finns inga kända fördelar med barfotalöpning för befolkningen i stort och övergången från att springa med skor till att lära sig springa barfota är en lång tid då det inte går att träna på full kapacitet.

Sen är det inte misskreditering. Det är en objektiv framställning av vad studierna faktiskt säger. Om du har något att kritisera med tolkningen så är det bara att lägga in en kommentar med dina synpunkter.
per andersson
1963 • Älvängen
#12
16 maj 2011 kl 14:46
Gilla
Nu är jag ingen expert men intresserad av debatten och har också fått mycket hjälp av löpningsinstruktörer, kompisar som springer länge och ofta samt sjukgymnast. Är verkligen framfotalöpning i "normala" joogingskor detsamma som barfotalöpning? Jag har förstått resonemanget som att det är önskvärt, för att undvika skador, att, gradvis och via kortare pass i kombination med vissa styrkeövningar, gå över till framfotalöpning för att avlasta kroppen? Jag har själv gått från att vara extremt kraftig pronerare till en "liten pronation". Detta enligt löplabbet och jag kunde själv se det. Mina problem med både hälsenor, knän, vadmuskulatur mm har helt upphört sedan jag fick till framfotalöpningen. Visst fick jag andra känningar under en övergångsperiod men med hjälp av tåhäv och andra övningar så är det numer helt borta, jag springer snabbare, lättare. Barfotalöpning omnämns ofta som ett bra komplement till den vanliga löpningen men att man skall ta det i små portioner och att man tenderar att ta kortare steg vilket kan främja den "vanliga" löpningen. Vad har jag missförstått?
1985 • Linköping
#13
16 maj 2011 kl 14:48
Gilla
Alla behöver inte springa barfota men det är en härlig upplevelse! :) För mig räcker det med att springa i FiveFingers. Har låga fotvalv och har sprungit i VFF i snart ett år och märker inte att mina valv sjunkit ihop. Jag tror snarare att valven kommer stramas upp på sikt. Dessutom har mina fotleder blivit starkare. Trampar inte snett i tid och otid längre och jag gillar att känna marken under fötterna när jag går och springer.

Tror inte löparskor är av ondo men man bör försöka hitta ett par med så lite heel-toe-drop som möjligt (alltså att skillnaden mellan häl och sula fram på skon är så liten som möjligt) för det är inte meningen att vi ska landa med benet utsträckt framför oss med en hälisättning (aj!). Ett fenomen som uppstår om man har skor med uppbyggd häl.
per andersson
1963 • Älvängen
#14
16 maj 2011 kl 16:50
Gilla
Desiré och alla andra med, för den delen: Är det pga tidens joggingskor som vi landar på häl? Jag har ju fått hjälp med att springa så att jag landar på framfot istället. Jag trodde det berodde på en dålig teknik från min sida, inte på skorna. Jag har alltid fått höra att jag låter så mycket när jag går. En gång när jag bodde i lägenhet ihop med tre andra studenter så kom faktiskt grannen underifrån och klagade på att någon i vår lägenhet "gick för hårt!". Mina lägenhetskamrater pekade ut mig och grannen började visa mig hur jag borde gå och föreslog annars riktigt mjuka tofflor!
1969 • Åkersberga
#15
16 maj 2011 kl 17:06
Gilla
Per: ja fast det sägs att det var tvärtom: NIKE:s grundare Bill Bowerman menade att man kunde vinna lite distans i varje steg genom att sätta ner foten lite längre fram, men då landar man per automatik på hälen. Och det gör ont. Lösning: stötdämpning på hälen. han sägs ha lånat sin frus våffeljärn och mixtrat med gummiblandningar tills han hittade nåt som funkade. Nike:s första egna sko hette Waffle Trainer. Om allt det där är sant vete katten, men så sägs det iaf
Johan Larsson
1972 • Halmstad
#16
16 maj 2011 kl 17:36
Gilla
Problemet är nog att det nödvändigtvis inte finns någon sanning och något fel här. Det är härligt att springa barfota, det är ett bra komplement i träningen. Jag har själv alltid landat på mittfot (framfot i högre hastigheter) och när jag efter en längre paus från träning kom tillbaka och ökade min löpvolym så blev jag skadad. Jag landar mittfot/framfot med ganska hög frekvens och springer mest i relativt lätta skor (runt 200g). Jag har under ett och ett halvt år haft problem med först piriformismuskeln, därefter ett löparknä (som vissa barfotaförespråkare säger att man inte får om man springer rätt) och sedan har mina hälseneproblem blommat upp under en längre period. Jag tror inte att skador enkelt härleds till hur vi landar med foten när vi springer utan mera efter vad vår kropp tål och där är vi lite olika.

Att det inte kan vara effektivt att landa på hälarna är också skitsnack som jag ser det. Jag har sett många mycket snabba långdistansare och de flesta landar på hälarna. De flesta inom eliten i marathon landar på hälarna och jag är rätt säker på att jag sett Gebreselassie säga att han när han startade sin löparkarriär valde att lägga om sitt steg till att landa betydligt mera på hälen för att det var effektivare för honom. Han verkar vet hyfsat om vad som funkar.

Huruvida barfota är bättre eller inte kommer väl att visa sig så småningom eftersom allt fler börjar springa barfota. Än finns det nog inte så många som gör uppåt 10 mil i veckan barfota. Det kommer säkert också att göras flera studier (och görs säkert redan).

Barfota är bra och skönt, men skor är snabbare:)
Oldboy
1952 • Danderyd
#17
16 maj 2011 kl 17:47 Redigerad 16 maj 2011 kl 17:52
Gilla
På ett sätt är det rätt självklart, med vad vi nu vet.

Evulotionsmässigt är människan utvecklad så att vi kan springa riktigt långt, se t ex Lasse Berg "Gryning över Kalahari" som inte alls handlar om löpning primärt. Boken "Born to Run" betraktas väl av den ena sidan som partisk men den har lite mer info om de evolutionära detaljerna. Man kan leta källor vidare från dessa, åtminstone finns namn på forskare nämnda.

Anatomiskt har vi en hälkudde som ger en viss dämpning när vi sätter i hälen. Dock går den ofelbart sönder om vi springer någon längre distans med hällandning på hårt underlag som t ex hård jord/lera. Man kan därför utesluta att vi skulle vara gjorda för att springa med hällandning.

Beräkningar och mätningar i laboratorium visar entydigt att kroppen (hälsenan, vadmusklerna osv) kan ta emot stöten mot marken mer elastiskt (med mindre förluster) än några existerande löparskor. Därför är det framfotslandning i någon form som är den medfödda/naturliga metoden att landa med foten när vi springer.

Det har gjorts experiment med stålfjädrar i stället för gummi för att låta skor vara mer elastiska än idag men av för mig okänd anledning har det inte utvecklats till någon produkt för tävlingslöpning (det lär dock finnas något man kan hoppa omkring på för skoj skull). Man kan naturligtvis argumentera för att en väldämpad häl är teknologins gåva till löparna för att göra löpningen enklare/behagligare/effektivare. Men eliten springer inte så enligt min uppfattning - jag tycker det framgår tillräckligt väl av filmbilder på TV/youtube m fl. Alltså är det knappast effektivare.
Trots löpskotillverkarnas enorma resurser har det inte framkommit en enda studie som visar att det är bättre att springa med skor med tjock häl (någon har påstått att EN studie visat ett svagt stöd för mindre antal skador; har inte granskat källan).
Några studier pekar i andra riktningen men jag kan inte påstå att jag sett någon klinisk eller experimentell studie som KLART visat att barfota/minimalistiskt eller framfotslandning skulle vara bättre. Av mitt inledande resonemang sluter jag mig dock till att så är fallet, men övergångsproblemen när man byter steg måste tas på allvar.
Det är dessutom en svårighet att de flesta av oss går omkring i skor med uppbyggd häl en stor del av dagen. Inte sitter vi rätt heller, vilket enligt Rune Larsson är på huk med hela fotsulan i marken, så satt våra förfäder ofta. Vi har fått förkortad hälsena. För mig är det inte självklart att någon som springer för att få motion och som inte har problem med skador ska springa med framfotslandning. Men den som satsar långsiktigt och är intresserad av att utveckla sin löpförmåga, eller som har problem med återkommande skador, bör åtminstone allvarligt överväga att gå över till denna nygamla löpstil.

PS Angående Haile har han sagt i en intervju (andrahandsuppgift tyvärr) att han landar på framfoten när han springer 10000m men längre bak på foten på marathon för att han inte orkar ligga kvar lika långt fram ett helt marathonlopp. Men inte tycker jag det ser ut som hällandning - dessutom är Adizero Adios inte några skor som man lämpligen landar på hälen i ett helt marathon i.
1984 • Göteborg
#18
16 maj 2011 kl 18:35
Gilla
Jag måste vända mig emot påståendet att "De flesta inom eliten i marathon landar på hälarna och jag är rätt säker på att jag sett Gebreselassie säga att han när han startade sin löparkarriär valde att lägga om sitt steg till att landa betydligt mera på hälen för att det var effektivare för honom."

Det här stämmer helt enkelt inte. Det som stämmer är att marathon-eliten i alla fall använder sig av hela foten när de springer, till skillnad från kanske 10 000-meterseliten där bland annat Bekeles häl inte nuddade marken en enda gång när han vann OS 2008.

Marathon-eliten springer definitivt inte med hälrullning, de landar med främre delen av foten först för att sedan låta hälen gå i. Alternativt går hela foten i samtidigt. Men någon hälrullning är det inte tal om.

Överlag tycker jag marathon-eliten springer ganska likt det löpsätt som bland annat förespråkas i "Born To Run" med mittfot- eller framfotalandning nära kroppen, en hög stegfrekvens och hög höft.

Att det finns hälrullare som springer snabbt och långt är absolut sant. Men titta till exempel på topp-3 i London, Paris och Boston Marathon som avgjordes för några veckor sedan. Löpstilen är i stort sett identisk.
Johan Larsson
1972 • Halmstad
#19
16 maj 2011 kl 18:42
Gilla
Håller med dig om mycket Oldboy, intressant med hälsenorna, ska börja sitta mer på huk:). Angående Heile är jag dock ganska säker på att du har fel, har för mig att jag sett intervjun och ska försöka snoka reda på den. Tror att det var på ett Adidasevent i Tyskland. De flesta andra marathonlöpare i eliten landar också på hälarna. Om man väger 55 kilo så är det nog hyfsad dämpning i ett par Adios och det räcker nog trots allt att landa på hälarna i, med de stegen och den tekniken de har. Adios är en tävlingssko för längre distanser med rätt stor skillnad tå/häl (ungefär som vanliga tjockskor) och är nog inte gjorda för en framfotsisättning som t ex Pro. Det går ju rätt fort i eliten, man kan dock ofta ganska tydligt se på bilder filmade framifrån en glimt av sulan (foten är lite dorsalflexad), med de som landar tydligt framfot gör du inte det (då är foten lätt plantarflexad för att den är avslappnad eller t o m lätt sträcks fram).

"Born to run" är trevlig läsning, men känns än så länge som ganska snyggt förpackad populärvetenskap el t o m marknadsföring för "Five Fingers" om man skall vara helt ärlig. Tittar man på McDougalls googleföreläsning så känns den som en lång reklamfilm, sånt har jag svårt för. Jag skulle dock vilja ha ett par Five FIngers;) och tänkte tillverka ett par Huaraches efter att jag läst boken, så han har väl lyckats rätt bra. Huruvida människan är utvecklad för att springa långt eller ej finns det också ganska olika åsikter om än så länge. Även om det kan låta ganska troligt tycker jag, men det råder definitivt ännu så länge ingen konsensus om detta i forskarvärlden.

Den enda stjärna inom marathon jag kan komma på som löpt med en tydlig framfotsisättning är Paula Radcliffe. Jag är tror såklart att det finns flera...några förslag. Gärna också på någon svensk duktig marathonlöpare.
Johan Larsson
1972 • Halmstad
#20
16 maj 2011 kl 18:50
Gilla
Linus, din tolkning av vad som är framfotslöpning stämmer inte med min. Jämför Heiles steg på 10 000 med rekordmaran i Berlin. Du kan se att han får tillbaka sitt vanliga steg i sitt ryck på slutet, men i övrigt landar betydlig mera på hälen än när han springer 10 000. Titta på en 800 el 1500 meters löpare så ser du skillnad. Jag är ingen förespråkare för varken häl- el framfotslöpning (tillhör den lilla skaran som gör det naturligt) alla får springa som de finner bäst för mig, men att säga att alla i eliten springer enligt Romanov, som många Poseförespråkare t ex gör är kvalificerat trams. Följ några av inläggen på t ex SVMM, så finns där en hel del duktiga friidrottare som har ganska roligt åt de påståendena. Har du någon gång sett eliten springa 5000 meter så vet du vad jag menar med skillnad på steg gentemot marathon.
< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.